”Aska och glöd”

Det är vinter 1989 och du sitter i vår soffa i vardagsrummet. Soffan är ny för dagen och det obehandlade ljusbruna skinnet doftar så starkt att jag känner mig lite snurrig. ”Känner ni doften?” frågar mamma förtjust och smeker lädret med båda händerna, ”det är äkta skinn”. ”Vi har inte sprayat den än, så var försiktiga ”. Du nickar. Jag är fortfarande förvirrad och förvånad att du sitter här. På väg hem från skolan frågade du om jag ville ses, om du kunde komma med hem till mig. Jag sa att det tror jag, men att jag får höra med mamma först. Nu satt vi här på rad, du och jag mitt mellan mina föräldrar, med fredagsunderhållning skvalande från TVn och chipsskålar uppdukade på soffbordet framför oss. Vi har känt varann, bott på samma gata, så länge jag kan minnas. Jag tycker att du blir sötare för var dag som går. Ditt hår är våfflat och de minimala vågorna får håret att stå lite åt alla håll. Du har stora runda örhängen och ett rött halsband i plast som hänger över den blå jeansskjortan. Vi sitter sida vid sida, utan att våra armar vidrör varandra, och stirrar in i TVn under tystnad. De enda ljud vi ger ifrån oss är knastrandet från chips som då och då bryts mellan tänder och mot gom. Plötsligt händer det. Du kryper ihop och plockar med nåt som fallit ner mellan dina knän. Chipssmulorna är svåra att fånga och du kämpar med att få upp dem. Jag följer vad som händer som i slow motion och isen sprider sig i magen. Jag ser hur mamma stirrar stint på den växande fläcken i soffan.

Det är högsommar 1990. Vi sitter på madrassen under stendtaket i ditt rum på andra våningen. Det är bara du och jag. Vi sitter tätt ihop och bläddrar i en Ikeakatalog. Det är inte första gången, vi leker den här leken ofta, vi väljer möbler till vårt gemensamma hem. En gång klippte vi ut våra val för att kunna möblera en ritning vi gjort av vårt drömhus. Den gången blev din mamma arg, så nu får vi nöja oss med att peka och diskutera de olika alternativen. Vi tittar på svarta skinnsoffor, vi verkar gilla samma grejer. Det är en stund fylld av framtid och delade drömmar. Det är nåt nytt för mig, att sitta så här och planera framtiden med någon som jag verkligen tyckter om och som verkar tycka om mig. Det är din lek såklart, jag hakar bara på. Men jag gör det bra. Jag är följsam och det verkar fungera.

Det är tidig vår 1992. Jag står på vår balkong på första våningen i det förortsgrå, lätt böjda hyreshuset som så passande kallas för Bananen. Inne i vardagsrummet går pappas stereo på hög volym. Som en gräshoppa spelar jag så högt jag förmår för att locka till mig din uppmärksamhet. Jag spanar ner för gatan. Det är fyra uppgångar och tre våningar mellan våra balkonger, men jag kan se att din balkongdörr står öppen och jag vet att du är där inne. Så jag väntar. Plötsligt står du där lutad över räcket, med ditt ljusa hår fladdrande framför dig i den lätta vinden. Du vinkar. Mitt hjärta gör ont, som det alltid gör när jag ser dig och när du ser mig. Du ropar nåt, jag får anstränga mig för att höra. ”Vilken låt?” tror jag att du ropar och du visar med pekfingret mot höger öra. Jag tänker snabbt. Stereon bytte just låt och jag vet inte alls vilken låt det som nu spelar. ”Bryan Adams!” skriker jag. ”Everything I do!”. Den har vi dansat tryckare till många gånger, den vet jag säkert att du känner till. ”Bra” nickar du och ler.

Det är sensommar 1997, jag kom just hem från en dagstur till Fredrikshamn med några kompisar, några av deras kompisar, och med dig. Jag har nu gömt ölen i buskarna nedanför vattentornet, bytt om och sitter på spårvagnen ner till Liseberg. Vi ska ses där, vi bestämde det på färjan, och jag är nervös på gränsen till sammanbrott. Det har inte gått en dag som jag inte har tänkt på dig det senaste året. Du är elevrådsordförande, engagerad i allt som är viktigt, åsiktsrik och vältalig. Du syns överallt, jag följer dig med blicken när du passerar mig i matsalen. Jag syns ingenstans, inte en gång har din blick mött min. Kanske var det på färjan som du såg mig för första gången, kanske var det en ren slump att vi hamnade på samma resa. Jag vet inte. Men när jag sitter här på vagnen då är det enda jag kan känna att detta är min enda chans, att de kommande timmarna kommer avgöra hela mitt liv. Jag går igenom varje detalj av vad som hänt under dagen. Jag kunde ana, av rörelser i dina vänners ögon, att det var nåt särskilt på gång. Och du log mycket, skrattade ett skorrande, nästan bullrigt skratt som jag aldrig hört tidigare. Dina ögon var glada och din kropp så varm när vi kramades på terminalen. Jag undrade om du ville ses igen och du sa att du ville. Redan idag. Nu är det bara tre hållplatser kvar tills matchen börjar. Mitt livs hittills viktigaste.

Det är vår 2000. Vi ligger i ett vindskydd vid en sjö. Vi är fyra i skyddet men det är bara dig jag tänker på. På din pojkvän. På oss. Om det ens finns nåt som får kallas så. På det som just hände där borta vid elden. Jag ligger vaken och väntar på att känna en hand som söker efter min i mörkret. Tiden går och går, minuter blir timmar. Det kommer ingen hand. Jag ser bort mot eldstaden. Under askan glimmar glöden än.

 

.

Söndag 21e augusti

Jag läste någonstans att söndagen är den dag som sätter riktningen för veckan. Det kan tyckas rätt orättvist för oss med nedärvd söndagsångest, men nu har jag i vilket fall tagit beslut om att trotsa min syn på söndagen som ett nödvändigt ont och en dag som man helst skulle slippa.

Just idag har vädret dessutom varit riktigt skapligt och jag har hunnit med både löpning och en stund vid havet. Löpningen, som vanligtvis är en runda till kyrkogården och tillbaka, blev jag idag tvungen att ändra för att smidigt möta familjen vid badet. Jag sprang därför min vanliga runda i omvänd riktning. Trots att detta var säkert åttonde milen, och kanske tjugonde rundan totalt i sommar, så känns benen fortfarande som att de snarare tillhör Ricky Bruch, diskuskastaren, än någon långdistansare. Ibland önskar jag att trenden var en annan. Varför kan det inte bli populärt att, istället för att visa upp alla kilometer man simmat och cyklat och sprungit, bara lägga upp en bild på när man lyfter en jäkligt tung sten eller bär på en ofantligt stor flyttlåda. I ett sådant klimat hade passat mina ben bättre. ”Vilken inspiration du är som kan lyfta den där stora stenen” skulle kanske nån kommentera, och jag skulle då känna mig värdefull, kanske till och med älskad. Men istället får man kämpa på i tysthet, springa sina rundor och hånas av Runkeeper som annonserar att ”detta var din 12e snabbaste runda i år, trenden pekar nedåt”. Jaja. Jag säger som Lagerkvists elaka dvärg i fängelsehålan: ”Jag väntar på andra tider, och de ska väl komma, det var ju aldrig meningen att jag skulle sitta här för alltid”.

I övrigt vill jag berätta att jag faktiskt läst några böcker den här sommaren. Det är ett stort steg framåt från förra året då jag inte lyckades bli klar med en enda bok, utan lät mig helt absorberas av telefonen och de sociala mediernas sockerkickar. I sommar, däremot, har jag läst Karl Ove Knausgård (som har den finaste inledningen på sin Min Kamp: ”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan”), Gun Britt Sandström som dissekerar förhållandet i sin något tjocka bok Maken: ”Du älskar mig inte, sa han, allt ledsnare. Det gör jag visst, sa jag, allt argare”. Jag läste några noveller av Raymond Carver (hårt och ärligt om alkohol och kärlek), poesi av pappas faster Gunilla Witt (jag kan bara hoppas att den poesin rinner i blodet) och Alex Schulmans Skynda att älska (fin bok om hans åldrande pappa), En komikers uppväxt av Gardell (så mörkt, så bra) samt Hemingways Och solen har sin gång (nja den hårdkokta stilen är nog inte för mig). Men framförallt läste jag Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, Doktor Glas och Martin Bircks ungdom. Alla tre är läsvärda (och alla är varianter på det eviga temat ”ensam man, ja man, går runt i Stockholm och grubblar och känner sig värdelös”), han skriver bra, modernt både i språk och tanke. Något av det bästa jag läst faktiskt.

Jag är ingen snabb läsare, och ofta ger jag upp helt eller börjar tillfälligt på nya projekt, men den här sommaren har jag faktiskt lyckats läsa på riktigt. Ibland känns det som att jag läser för slarvigt, och på så vis missar så mycket som finns där dolt under ytan. Då saknar jag någon att diskutera med, någon som kan hjälpa mig att nå in till allt det som inte står skrivet, som kan visa mig nya meningar. Min farfar brukade ofta sticka till mig böcker när han levde. Han gav mig allt från The God illusion till Tom Sawyer. Han ville gärna att jag skulle läsa och att vi sen skulle prata om dem tillsammans. Jag läste aldrig någon av de böcker jag fick, jag bar dem med mig i ryggsäcken som ett ok, men jag lyckades aldrig läsa så vi kunde diskutera innehållet i hans favoritböcker. Det blev ibland obekvämt, när vi sågs och han frågade om jag hade hunnit läsa. Flera av böckerna jag fick var av just Hjalmar Söderberg. Jag tror mig nu se ett sorts sökande där som jag också såg hos farfar, en sviktande gudstro och en ständig prestationsångest. Jag anar att han ville tala med mig om allt det där, men jag öppnade aldrig någon av de böckerna han gav mig. Inte någon. När farfar gick bort fick jag ta över många av hans böcker. Jag kan sitta och bläddra i dem bara för att känna hans doft. Det är märkligt – den finns där, i varenda bok. I de flesta ligger det också tidningsurklipp som på något sätt anknyter till boken, och han har gjort anteckningar om de gånger han läst och läst om varje bok. De sista åren så läste han inga nya böcker. ”Jag är för gammal, jag har inte tid att chansa, jag läser bara sånt som jag redan vet är riktigt bra”. Nu kan jag se på alla de där urklippen och anteckningarna och få en känsla av att farfar talar med mig, att han berättar vad de betytt för honom.

När jag slår upp Tom Sawyer så sitter det en lapp på insidan, det är en enkel gul post-it lapp på vilken farfar har skrivit:

Gbg 25/10 -98.
Käre Martin!
”Tom! Inget svar. Tom! Inget svar.”
Den ingressen glömmer jag inte. Jag läste de två böckerna som pojke och senare flera gånger. Alltid lika fängslande. Har du läst dem? Om inte, gör ett försök!
– farfar

Nu ska jag läsa dem farfar.

Det har blivit sent söndag kväll. Den dag som började med löpning och friska bad, slutade på altanen med GT, Whiskey Sour och fredagens skaldjur. Så, av denna dag att döma, blir detta ännu en vecka med något oklar riktning, eller om något – till skillnad från trenden i min löpning – riktning uppåt.

 

IMG_5283

Lördag 20e augusti

Nu är det slut på semestern och höstsäsongen rivstartar med en retsamt solig arbetsvecka och en hopplöst regnig lördag. Tänkte att jag skulle försöka mig på att beskriva den här hösten, dagarna som de är, tills året eller intresset tar slut. Jag vet inte vad det ska vara bra för egentligen. Vad är det värsta som kan hända? Att det blir enfaldigt och enastående ordinärt, på ett sånt där sätt som bara avslöjar litenheten i den långa färd mot evig natt som kallas livet (piggt anslag det här blev). Men i bästa fall, kanske det kan hjälpa till att blåsa liv i nåt, kanske fånga några, inte helt obetydliga tankar, som annars skulle fladdra obemärkta förbi. Det kommer bli något annat än vad det varit här tidigare. Eller kanske blir det bara samma samma. Den som läser får se.

Var inleder man en text som varken har början eller slut? Jag kan väl lika gärna börja i duschen. Jag stod där vid tretiden idag, det blir lätt så de lördagar, då vi inte har nåt planerat och tiden rinner undan i takt med regnvattnet genom stuprännan. Jag hann åtminstone klippa gräset innan regnet kom, och jag tänkte på hur pappa kämpade med vår gräsmatta på landet, och hur han satt och tog igen sig i backen med en iskall folköl efteråt, och beklagade sig över några ömmande valkar i de långa smala kontorsfingrarna. Jag tycker om att klippa gräset, det är på en gång lika meditativt som ansträngande. I köket satt en granne med sin dotter. De var här för att planera ett gemensamt kalas. Grannen är läkare och därför stod jag där i duschen och funderade på om jag skulle passa på att fråga henne om ett troligt fästingbett på benet. Det var en dum tanke såklart, jag kunde inte gärna springa ut halvnaken i köket mitt i planeringsfikat. Det ligger ju lite för mig i och för sig. Min mamma har berättat om när jag började första klass och fick reda på att alla killar skulle duscha nakna tillsammans efter gympan. Jag vägrade och mamma fick skriva i ett intyg till läraren att ”min son behöver minsann inte duscha efter lektionen”. Men en dag, och det här är väl det roliga i mammas historia antar jag, så hade jag precis badat i badkaret hemma i lägenheten när någon ropade på mig ute på gården. ”Du bara sprang rak ut på balkongen utan en tanken på att du var naken” säger hon och skrattar. Kul. Det enda jag minns är att någon ropar och att jag springer ut. Där nere, mellan balkongräckets spjäll, ser jag flera kompisarna stå och peka och mumla något. Sen är det svart. Jag lät bli att fråga grannen, även om det alldeles säkert rör sig om ett fästingbett.

Svea kämpar fortfarande med att lära sig cykla. Hon går i nollan nu och de flesta i klassen har nog kunnat cykla ett tag, men hon har fortfarande lite svårt med start och sväng. Det är en trög liten ursäkt till cykel och jag märker att mig dåliga tålamod är i vägen för några verkliga framsteg. Jag hamnar lätt i mörka tankar när saker går för långsamt. Jag tror jag byggt hela min tillvaro (inte minst min karriär) på att göra det svåra lätt. Men när det inte fungerar så står jag handfallen. Lägg till det en total brist på envishet, och ett temperament som för det mesta är svalt, men som ibland hettas upp så snabbt att jag själv kan bli överraskad för att inte säga rädd. Elma och Svea har tärt på varandra de senaste dagarna, förmodligen som en följd av att de nu går i samma skola, och de hierarkiska murarna mellan dem långsamt rasar. Elma skrek och puttades ett antal gånger idag. Till slut brast det för mig och jag gav ifrån mig ett sällsynt, men nu ändå något välkänt Baloovrål – överkroppen kraftigt framåtlutad, armarna sträckta bakåt, ansiktet väldigt nära. ”Wroooaaaa!” Efteråt blev det tyst, luften tog liksom slut runtom och det gjorde även min ilska. Kvar fanns bara skammen i att inte kunna lösa sånt här på ett mer civiliserat sätt. Störtlöjligt.

Framåt eftermiddagen verkade vädret stabiliseras och vi tog bussen in till stan för att se kalaset och gå på bio. På bussen satt jag med Svea bredvid mig, hon kikade ut genom fönstret och jag pekade på en fågel som låg mosad mot asfalten. Bara näbben gick att urskilja ur den röda fjädersörjan. Jag ångrade mig genast – vilken sinnesrubbad pappa pekar ut döda djur för sina intet ont anande barn? Hon följde den med blicken när vi åkte förbi, och jag tänkte att nu brister det för henne. ”Det var en dum fågel, en sån där som äter andra småfåglar” sa Svea, ”det var nog lika bra att den blev överkörd”. Jag andades ut. ”Vad tror du händer när fåglar dör – kommer de till himlen då?” undrade jag och fortsatte liksom på en tanke: ”var är den himlen isåfall, är det samma som människornas eller har de en egen, kanske lite ovanför vår?”. ”Äh va jättedumt” sa hon, ”Det finns ingen himmel för fåglar. När dom dör sådär på vägen så ligger dom kvar där, tills nån tar upp dom och slänger dom i papperskorgen”. Hon verkade rätt säker på sin sak.

Jag såg också ut genom bussfönstret. Eller, egentligen betraktade jag nog mest min spegelbild i rutan. Den gör sig rätt bra så, min spegelbild, i en genomskinlig reflektion utan skarpa konturer. Det värsta faller liksom bort. Jag fick det som feedback på arbetet för ett tag sen. Min kollega sa att jag verkade spegla mig tvångsmässigt i alla fönster som jag gick förbi. Jag blev förnärmad såklart och förminskade det hela med att ”tja det har jag fått höra förr”. Men egentligen var det ett hårt slag mot min inbillade självbild som relativt obrydd. Jag smyger med fåfängan, men jag håller mig med en spegelmin som har gått i arv i släkten. En min som (ja man kan nog ana den i kollaget ovan) kanske kan beskrivas som, för att sno från doktor Glas, ”uttrycket hos en som just luktat på nåt ruttet och i hemlighet finner lukten god”. Min syster känner igen den genast, och jag ser den hos henne. Jag vet inte vem som uppfann den, men förmodligen är det någon på mammas sida – det finns flera hobbymannekänger där.

Vi såg en del av filmen Her ikväll efter kalaset. Den är lågmält fin om en man som förälskar sig i sitt operativsystem. Scenariot känns rimligt givet all individualisering som trendar nu med karriärer och swimrun och klassiker. När människor får nya alternativ, i vilka de inte alls behöver kompromissa samt där fysiska och psykiska behov kan helt separeras, då blir det intressant att se vad som händer med tvåsamheten.

Så, enfaldigt eller ej, kanske kan bristen på berättelse istället ersättas med något annat, lite mindre friserat. Och så hoppas jag att det är med min lust att skriva som med min aptit – den som bara kommer medan jag äter.

 

IMG_5266

”Gräsänklingen”

Jag vaknar av att Elma ställer ner en kopp kaffe på nattduksbordet bredvid mig. Vid koppen ligger en bit choklad som delvis har smält mot den varma koppen. Hon ser nöjd ut. Jag undrar vad klockan är, orolig för att jag har sovit alldeles för länge.
– Det är inte så sent. Du kan sova lite till om du vill. Om jag får låna din telefon.
– Ok. Var du vaken när mamma åkte? frågar jag.
– Ja visst! säger hon och försvinner ut genom dörren med min telefon under hakan.

Jag ligger kvar en stund, försöker dricka kaffet utan att smält choklad ska droppa ner i den nya sängen. Det här är andra natten jag sover i den, det är en sån där Prinsessan-på-ärten-säng. Continentalmadrassen, som ska ha massa magiska egenskaper, har ökat på sängens höjd med säkert 20 centimeter. Jag känner mig som Bröli i Pappas pengar när jag ligger och stirrar upp i det nu närgångna snedtaket.

Det är lördag, jag är ensam med barnen hela dagen. Sofia är på en släktträff uppe i Bohuslän där den äldre generationen ska visa markerna för den yngre. Vandringen avslutas med gemensam middag, bord är redan bokat på Rasta i Tanum, förklarade svärfar för mig när vi sågs senast. Jag sträcker ut mig i sängen och ler.

Elma, Svea och jag äter frukost i lugn och ro. Svea frågar om jag vet vad som fanns innan människorna.
– Nej vad fanns då?
– Det var bara dinosaurier och Gud.
– Jaha. Och vem fanns först av dem då?
– Dinosaurierna såklart, svarar hon.
Radion står på och Melodikrysset segar sig framåt lika långsamt som Torkel gjorde på krogen i torsdags. Jag träffade honom ute i Stockholm, han verkade trött. Jag bjöd på Fernet i baren, han tackade, svepte och sköljde ner med champagne. Sen hängde han där på samma plats hela kvällen, med blicken fäst vid nåt oklart framför sig. Jalla jalla nu Torkel!

Melodikrysset avbryts för nyheter. Jag tänker instinktivt att jag borde stänga av, men orkar inte resa mig. Jag märker hur samtalet ändras. Elma lyssnar inte längre, hon koncentrerar sig på nyhetsläsarens enformiga stämma. Han börjar med att redogöra för ett våldtäktsförsök i Bergsjön. Kvinnan kämpade emot så mycket att mannen tillslut försvann från platsen.
– Vem var det som försvann? undrar Elma. Var det flickan?
– Nej mannen, svarar jag kort och hoppas att det ska räcka så.
Nyheterna fortsätter med att en man nu sitter häktad misstänkt för sex fall av pedofili i Tanzania. Jag ser på mina barn i skräck. Det känns som vi blir beskjutna av pilar doppade i all världens gift.
– Vad betyder häktad? frågar Elma.
– Att nån sitter i fängelse, säger jag.
– Men bara i väntan på domstolen, säger Elma och jag fattar som vanligt inte hur hon kan veta såna grejer.
– Nej just det, hur vet du det?
– Rosa Parks satt i häktet när hon vägrade byta plats i bussen, säger Elma. Men sen sa högsta domstolen att det var en löjlig regel, så hon fick gå.
– Du kan så många viktiga saker Elma, sa jag.
– Jag vet, svarar hon bara.
Nyhetsläsaren avslutade sändningen med att det skett ännu ett självmord i psykvården. Det var det senaste av 400 liknande Lex Maria fall i år. Giftpilen träffar mig rakt i bröstet, jag grymtar till och vacklar upp för att stänga radion.

– Så vad vill ni göra idag? frågar jag.
– Badhuset! skriker Elma.
– Ja! säger Svea.
– Ok ok då gör vi så.
Jag känner mig skyldig dem allt, en hel barndomen tillbaka, efter den där radiosändningen.
– Men vi får göra färdigt mammas presenter först. Det är morsdag imorgon vet ni väl?
– Sluta pappa, det är klart vi gör. Vi gjorde färdigt dom medan du sov.
– Otroligt. Ok då drar vi då. Ta på er så plockar jag undan.

På parkeringen utanför badhallen kivas de om vem som ska få betala parkeringsbiljetten.
– Förra gången vi var här så betalade du inte alls pappa, säger Elma.
– Jaså det minns du…
– Ja, varför gjorde du inte det egentligen?
– Jag vet inte. Kanske var maskinen sönder?
– Fick du böter då?
– Nej, men det har jag fått ganska många gånger faktiskt.
– Du är så osmart ibland pappa!
– Jag vet, svarar jag och lyfter upp Svea så hon kan dra ut biljetten ur automaten.

Innan badet tar vi en glass i receptionen. Elma äter Solero, Svea har valt en blåaktig Frost-glass, som inte helt oväntat visar sig vara oätlig.
– Den luktade ju så gott pappa, säger hon med tårar i ögonen.
– Du får ta en annan om du vill, säger jag.
– Nej, det var bara den jag ville ha.

Bredvid oss sitter en kvinna på golvet med sitt barn. Pojken, som kryper runtom henne, reser sig plötsligt och tar några stapplande steg mot sin mamma. Hon ropar förtjust och klappar händerna. Även mina barn tittar nu på dem.
– Har du sett videon på dig när du går första gången? frågar jag Elma. Jag vet ju att hon har sett den, men tänker att det är ett bra sätt att leda oss in i ett gemensamt minne.
– Ja, jag sprang pappa.
– Ja det gjorde du faktiskt. Du sprang och vi sprang efter. Du skrattade högt.
– Varför skrattade jag?
– Kanske för att det var kul att plötsligt gå när man tidigare bara kunnat krypa. Skulle du vilja krypa igen?
– NEJ! Elma ser förfärad ut.

Kvinnan har nu märkt att hon är sedd. Hon sneglar mot mig, ler ett vitt leende (alla dessa vita leenden) och för sin blonda lugg bakom örat. Våra blickar möts.
– Var det första gången? frågar jag.
– Ja! Det var ju helt underbart! säger hon utan att släppa mig med blicken.
– Ja det var fint, säger jag tyst.
Vi packar ihop våra saker och går mot ingången till badet. Jag känner hur kvinnan följer våra rörelser, som om hon undrar hur vi bara kan resa oss och gå efter att ha upplevt nåt sånt här tillsammans.

Efter några timmars bad, och en stund på Kungsmässan för att handla presenter, äta spagetti carbonara och bada i bollhav, sitter vi i bilen hem. Vi spelar Håkan, och som vanligt försöker Elma knäcka några av hans många textgåtor.
– Jag tror dom är kära; det är nog kärlek han menar, säger hon som om hon äntligen bestämt sig vad ”Det dom aldrig nämner” handlar om.
– Då visslar man i mörkret, eller hur pappa?
– Kanske, säger jag tankspritt, jag vet faktiskt inte.

Nu sitter jag på altanen med en öl som jag dricker medan jag skriver ner det här. Barnen grillar marshmallows över ett ljus som vi har tänt på altanbordet. Elma viftar med grillpinnen så att den smälta bollen kletar sig fast i ena ögat. De skrattar. Jag tänker att nu blev det kladdigt, tänker på farmor som alltid torkade av våra händer med en varm våt trasa innan maten, tänker på vad Kerstin Thorwall skrev: Jag vet nog vilket sorts kladd det är du egentligen avskyr.

Jag frågar barnen om de tycker att dagen varit ok.
– Jadå, säger Elma.
– Vad var bäst då? undrar jag girigt.
– Spagettin, svarar Elma och rusar iväg.

Hon ska skölja bort marshmallowsklet ur ögat.

 

.

IMG_4646

”Den ensamma lilla pappan”

Det här är Lars. Han är pappa. Och han jobbar på kontor. Det är ett sånt där modernt kontor där ingen har sitt eget skrivbord. Alla bär omkring på sina saker mellan möten för att så många som möjligt ska få plats.

Det är lite krångligt att inte ha nåt eget skrivbord, tycker Lars. Han tappar lätt bort sina papper, och spiller ut kaffe när han har för mycket att bära på. Ibland sätter han sig inne på toaletten, och jobbar en stund med datorn i knät, bara för att få lite lugn och ro.

Lars är chef. Fast ingen riktig chef, utan en mellanchef. En sån där chef som i sin tur har en chef som också har en chef och så vidare. Det är ett viktigt jobb, tycker Lars.

Lars fru tyckte nog inte hans jobb var lika viktigt. ”Du bara jobbar jämt” brukade hon säga. Nuförtiden pratar de inte så ofta, för Lars har flyttat till en egen lägenhet. Den ligger nära skolan där hans flickor går. De bor hos honom varannan vecka.

Nu sitter Lars på ett möte med sin chef. Chefen har tjock mage och röd slips med guldpengar på. Han verkar ha något viktigt att säga för han viftar med armarna när han pratar, och ritar en stor pil som pekar neråt på den vita tavlan.

Men Lars lyssnar inte. Han har annat att fundera på.
– Hur gammal är jag nu egentligen.., tänker han, …jag föddes 1977 och nu är det 2016…

Längre än så hinner han inte tänka, innan han tittar ner på sin klocka, rycker till och reser sig hastigt upp.
– Ånej!, tjuter Lars och viftar med sina korta armar.

Alla andra i rummet tittar på honom. Vad kan det vara som är så hemskt att han vågar avbryta chefen mitt i en viktig mening?

– Barnen! Jag har glömt att jag ska hämta barnen!

Han rusar ut ur rummet. Papper yr från skrivbord och kopiatormaskin när han springer genom kontoret. Den fladdrande slipsen fastnar nästan i dörren när han glider ut.

Lars trycker hårt på hissknappen om och om igen. Benen kan inte stå still, så han joggar lite på stället för att försöka skynda på den långsamma hissen. När den äntligen kommer så klämmer han sig in, innan hissdörrarna riktigt hunnit öppnat sig. Han fortsätter springa på stället inne i hissen.

I bilen återfår Lars sitt lugn. Nu är det bara 20 minuter kvar tills han är framme, så han kommer hinna innan fritids stänger. Han slappnar av och sjunger med i en favoritlåt på radion.

– Spelemannen spelade som elden vore lös!, vrålar han och trummar glatt med de korta fingarna på ratten.

Men han hade inte räknat med den långa bilkön.

– Kan inte folk planera bättre, muttrar Lars som känner hur händerna blir svettiga och har svårt att hålla fast i ratten. Han kan inte vänta, så han kör ut i bussfilen trots att han vet att det är förbjudet. Där går det undan. Han kan inte låta bli att sticka ut handen genom rutan och vinka triumferande till de stillastående bilarna när han kör förbi dem i kön.

Det skulle han inte gjort. Det står en polisbil i kön och väntar som alla andra. Polisbilen slår på blåljusen och Lars får stanna bilen. Polisen ser allvarlig ut och vill veta vad som pågår. Lars förklarar att han måste till skolan. De stänger snart och han måste hinna hämta sina tjejer. Polisen verkar snäll och låter Lars åka vidare.
– Men åk aldrig i bussfilen igen, säger polisen bryskt.

När Lars kommer fram till fritids håller den sista läraren på att låsa dörrarna. Det är Eva, hon som Lars är lite rädd för. Han förstår genast att hon är arg, för hon skramlar högt med nycklarna när han springer mot henne.
– Förlåt, jag fastnade i ett möte och sen fastnade jag i köerna och sen kom polisen och …

Lars går därifrån med sina två döttrar.
– Hur har du haft det idag pappa?, frågar de.
– Jovars det var som vanligt, svarar han, idag gör vi pannkakor till middag va?
– Jaaa! ropar tjejerna i kör.

De traskar hemåt. Flickorna går på varsin sida om sin pappa, som om de vill skydda honom mot alla lurande faror i världen.

.

”Bortom vägens ände”

Jag kör vid sidan av den stora vägen tills jag når en skarp kurva som ska ta mig upp på bron. Mörkret har lagt sig, några få gatlampor kastar ett dunkelt ljus över den våta asfalten. Jag stannar till i kurvan. I skenet från framlyktorna ser jag en mörk figur som rör sig uppe på bron. Jag slår av motorn men behåller halvljuset på. Jag tvekar först, sen vet jag vad det är jag ser.

Det står en flicka högst upp på räcket över viadukten. Hon är svartklädd och har en tjock blåvit mössa neddragen i nacken. Hon står med ryggen mot mig och blickar ut, som om hon söker nåt bortom vägens ände. Armarna är halvt utsträckta från kroppen, händerna vickar fram och tillbaka som i ett halvhjärtat försök att hålla balansen. Långt nedanför henne forsar bilar och långtradare fram.

När hon upptäcker strålkastarljuset så vrider hon sig om, kryper ihop och blir stilla. Hennes ögon lyser som reflexer, hon blänger mot mig som ett rådjur just innan krocken.

Jag är paralyserad – rädd att minsta rörelse ska knuffa henne över kanten. I nån sekund står allting stilla.

Sen hoppar hon.

Jag blundar och ser bilder flimra förbi framför mig.
En kvinna ligger lutad mot en kökslucka med familjealbumet uppslaget bredvid sig.
En man står på en balkong och måttar avståndet till marken.
En flicka springer över ett höghustak, hoppar mellan takbalkonger på flykt från nåt som bara hon själv förstår.
En pojke i sitt rum med en snara runt halsen, the Cure’s Reasons Why spelar högt i bakgrunden.

Det krasar till när flickan landar i gruset på trottoaren framför mig. Jag öppnar ögonen och följer hennes snabba rörelser.

Våra blickar möts. Hennes lysande ögon släpper mig inte förrän de försvinner in i mörkret.

Nej – de släpper mig aldrig.

.

”Förortsliv och död”

Jag sprang en runda idag. Det är den andra i år. Det är bara för svagt, jag är i för dålig form.

Igår lyssnade jag på Kristofer Appelquist i Värvet berätta om hur karriären tog fart på riktigt. Han fick chansen att göra ett nummer på en komikergala, och han gjorde stor succé. På hemvägen fick han sällskap av Gösta Ekman som öste beröm över honom. Han var på toppen, kryssade i glädjerus upp till hotellrummet. Där tog han en dusch och fick sen se sig själv i hallspegeln. När han såg hur tjock han var, rann all glädje ut på en gång. Känslan gick aldrig att återfå. Jag kan känna igen det där, att jaga korta kickar istället för att bygga riktig självkänsla.

Innan löpningen övade jag med min yngsta dotter på att cykla utan stödhjul. Runtom oss cyklade storasyster i åttor. Det var Bråkmakargatan, och min Lotta var frustrerad. Hon är fem nu så vi är sent ute. Hon har inte visat stort intresse och vi har inte legat på. Det går väl i familjen. Jag var tjugofem när jag tog körkort. Farfar var över fyrtio. Han berättade att han gjorde teoriprovet precis innan han skulle köra upp. Efter uppkörningen fick han beskedet:
– Tyvärr Herr Witt, du klarade inte teoriprovet. Men det gör ju ingenting, för du klarade inte uppkörningen heller.
Men farfar och jag klarade oss tillslut. Det kommer hon också göra.

Jag springer den vanliga rundan över skolan, genom det lilla skogspartiet och längs med villaområdet bort till den stora vägen. Jag följer vägen tills jag kan ta mig igenom tunneln till andra sidan. Där ser jag ett par promenera med sin hund. De går bredvid varann och håller hand. Han har solglasögon trots regnet. Hon har ett par stora gula hörlurar över öronen. I kopplet mellan dem hänger en välfylld brandgul bajspåse. Likt en pokal dinglar den där mellan dem, som om de just vunnit första pris i nån hundspillningstävling och nu är på väg hem för att fira.

Min äldsta dotter har pratat en del om att skaffa hund. Idag såg vi ett klipp om hur många människor som dödas av olika djur varje år. Hajar dödar tydligen tio människor, hundar dödar fyrtiotusen. Efter filmen ville hon inte ha hund längre. Nu vill hon nog ha haj istället.

Jag håller andan och ökar på stegen när jag springer förbi paret. Jag fattar inte varför jag alltid måste göra så. När jag är utom synhåll, bakom ett skogsparti, så stannar jag. Jag är redan helt slut. Vid sidan av vägen ligger en liten äng som omringas av vatten. Den påminner om ön som barnen i Bullerbyn leker på när fälten svämmar över. Fast den här ängen ser dyster ut. Tre rådjur strövar runt i gräset. Kala björkar står och slokar överallt. De spelar döda, väntar på att snart få göra sin storartade comeback. Samma sak är det varje år. Träden är naturens verkliga divor. Med deras långdragna låtsasdöd varenda höst och pampiga pånyttfödelse varje vår. Som en Wagneropera på repeat. Vi är blott statister i deras pompösa skådespel.

Vid infarten till kyrkogården trampar jag nästan på en mördarsnigel som ligger utsmetad på vägen. Runtomkring krälar ett femtiotal små bäbissniglar. Först tänker jag att de försöker ta hand om sin överkörda mamma. Men snart fattar jag att de iskallt festar på resterna av den mosade kroppen. De kommer överleva oss alla de där djuren.

Kyrkogården ligger på en kulle, mitt i ett öppet landskap med åkrar runtom. Kapellet ligger utslängt i ena hörnan av kyrkogården. Den vita mexitegelkroppen gnistrar i gräset och det slitna bruna plåttaket bryter mot en grå himmel. Jag kommer närmare och ser långsmala fönster som radas upp tätt bredvid varann längs med fasaden. Jag ser ingen ingång. Kanske är det ett kapell endast för de döda, som tar sig in underifrån för att hålla spökhov om natten.

Jag minns när pappa och jag satt i hotellbaren på Park Aveny och sökte efter samtalsämnen. Det är inget ovanligt. Det är stunden efter de lätta inledande diskussionerna, men innan alkoholen hunnit hälla sitt smörjmedel över konversationen. Det är då man får gräva djupt efter nåt att prata om. Pappa tittar ut genom de stora rutorna, sen ser han allvarligt på mig och säger:
– Martin, när jag dör vill jag spridas här över Avenyn.
Jag försöker lite lättsamt:
– Ok. Vill du kremeras först, eller räcker det om jag släpar dig härifrån baren direkt ut på gatan?
Han verkar inte höra, han svarar bara:
– Gör det som blir enklast för er.
– Visst, det är ju ett tag kvar så…, säger jag.
– Mm, mumlar han.

Jag tänker att han har rätt, att det är det perfekta stället för honom. Samtidigt går det upp för mig: Jag kanske kommer begravas här. På den här kyrkogården. Om jag blir kvar här ute så skulle det väl vara naturligt. Att jag blir ett av spökena därinne i de dödas kapell som står och skakar mexitegelgaller om nätterna. Jag känner instinktivt att det inte får bli så. Jag vill också spridas ut över Avenyn.

Jag springer resten av rundan i slow motion. Jag stannar nedanför stigen som leder upp till vårt hus och tittar ut över viken. Det duggar, dropparna faller lätt och krusar en annars stilla, gråblå yta. Havet betyder egentligen ingenting för mig.

Men det är verkligen vackert. Och kanske kommer det här havet få betydelse för mina döttrar.

Jag hoppas att det blir så.
.

”I kylan”

Vi står och balanserar på kanten till den stora backen som dyker ner i dalen framför oss. Vi är i fjällen. Eller i kylan, som min yngsta dotter skulle sagt. De frågade henne på förskolan:
– Vart ska ni åka nästa vecka, ska ni till fjällen?
– Vi ska till kylan, svarade hon kort.
Förskoleläraren tittade på mig. Jag ryckte på axlarna, det stämde ju.

Hon är inte så noga med resor och sånt. Bara alla är där, och det finns ett knä att krypa upp i, så är resten inte så viktigt. Där skiljer de sig mycket syskonen. För ett tag sen undrade jag om deras drömmar. Hennes storasyster visste direkt:
– Jag ska vinna en hästhoppningstävling!
Sen tillade hon snabbt:
– Fast mest av allt vill jag slå ner en inbrottstjuv med en karatespark.
Själv svarade hon bara:
– Jag drömmer om lite av varje.
Hon är fortfarande pappas tjej känns det som.

Nu är vi alltså på plats i kylan och vi har haft vår första dag i backen. Medan hennes syster åker för fullt, hoppar i trollskogen och tar liften upp på egen hand, så är hon själv fortfarande försiktig. Vi har åkt med selen hela dagen. Det är svårt att få henne entusiastisk, hon klagar på kliande mössa, onda ben och klämda tår.

Men fram mot slutet av dagen började det äntligen lossna. Inför sista åket frågade jag om hon vill prova utan selen:
– Du kan ju själv nu, du tycker nog det är roligare utan.
Hon tvekade och såg forskande på mig, som om hon undrade om det var nån slags fälla.

Jag förstår henne. Jag är själv ganska försiktig på skidor, och som barn blev jag ständigt lurad av vuxna som tyckte jag behövde utmanas att våga mer. ”Svarta backen är inte alls brant, kom nu Martin” och ”Vi ska bara ta en kort genväg genom skogen, sen är vi framme” eller ”Det blåser inte alls på toppen, det kommer bli härligt”. Samtliga är lögner som har försatt mig i situationer där jag på olika sätt fruktat för mitt liv. Snart insåg jag att man aldrig kan lita på en vuxen i skidoverall, en insikt som hållit mig vid liv ända fram till idag.

Tillslut gick hon ändå med på att göra ett försök utan sele. Vi står nu på avsatsen alldeles i toppen av den breda backen som sluttar ner mot värmestugan.
Hon ropar till mig:
– Pappa, ge mig bara en puss först!
Jag ler. Jag förstår att hon tycker det här känns läskigt, och jag vet att hon gärna vill ha närhet när hon känner sig lite osäker.
Jag åker fram och böjer mig ner för att pussa henne. Hon tittar på mig.
– Äh pappa, inte en puss, jag sa en putt!

Hon tar några små bestämda steg framåt och kastar sig ut över kanten. Jag står kvar på avsatsen och ser henne ploga iväg, allt längre bort från mig.

.

image

”Stockholmsstreber”

Jag gick längs Linnégatan, slasken trängde sig igenom mina tunna skor och stänkte upp på kostymbyxorna. Det var vårvintern 2004 och jag var på väg till kontoret. Jag kände mig inte längre särskilt stolt där jag gick längs den oändliga gatan, bara trött och osäker. Hur fan skulle jag klara det här? Vad har jag gjort? Lämnat allt i Göteborg för att veckopendla till Stockholm. För att bli management konsult. Jag kunde ju knappt förklara för mamma vad det egentligen innebar.

Processen hade gått fort. Jag gjorde mitt exjobb i Göteborg när de ringde från konsultbyrån i Stockholm.
– Vi har sett din ansökan, vi vill gärna att du kommer in på intervju.
Jag kunde inte fatta det. Just den firman, som verkade så elitistisk. Att de ville träffa mig. Två dagar senare hade jag avklarat tre intervjuer och ett matematiskt test på deras kontor på Östermalm. Samma kväll ringde de och sa att de ville att jag skulle komma upp på en ny intervjurunda dagen efter. Ytterligare nån dag senare ringde de igen.
– Vi vill att du börjar här. Vi skickar ett kontrakt idag, om du är intresserad så kan du väl skriva på och skicka tillbaka det med vändande post.
– Varför så bråttom? undrade jag.
– Jo nu är det så att vi åker till Bahamas på måndag och vi vill att du följer med, men då måste vi skriva först.

Jag skrev på det där kontraktet. Det var bara en enda sida text, några ord om min roll, min placering och min lön. Och ett outtalat löfte om att få jobba mycket. Jag frågade pappa om jag verkligen skulle skriva på, det kändes som att jag sålde ut mig på nåt vis, och som att det skulle innebära stor påfrestning på förhållandet här hemma. Han förstod, men tyckte att det nog var värt ett försök.
– Man måste våga lite i livet, Martin.

Bahamas var en märklig resa. En tre dagar lång svensexa på en paradisö i Karibien. Vi stod och dansade, mitt i ett gigantiskt casino på Atlantis Hotel, med händerna vevande över huvudet. Bara ett tunt rep separerade oss från pensionärerna som satt och drog i enarmade banditer. Musiken dunkade, vi drack Long Island Ice Tea. Det var ägarens favoritdrink. Jag minns inte så mycket mer än så faktiskt. Jo, jag minns att jag vann en vitstävling. Alla nykomlingar skulle berätta en rolig historia vid första middagen. Sen röstades en vinnare fram. Jag fickalla röster utom en handfull, tre av dem var företagets enda kvinnor. Ägaren gav mig en uppskattande dunk i ryggen och jag njöt av uppmärksamheten. Samtidig kände jag mig illa till mods, som om jag nu var del av en klubb som jag egentligen inte ville vara med i.

Det där var snart en månad sen. Jag hade äntligen hittat en egen lägenhet, och flyttat ut ur företagets våning på Östermalm. Det var skönt att få nåt eget. Jag hade den senaste tiden delat mina få vakna timmar med firmans svenske partner. Han hade kylen full av lufttorkad skinka och starka ostar. På kvällarna gick han runt i en stor frottébadrock och berättade om hästuppfödning och sin nya Porsche Cayenne. Han var pratsam och vänlig, jag var utmattad.

Svårare blev det när ägaren kom inflygande från USA. Då åkte jag ut ur lägenheten så det visslade om det. En gång ringde han utan förvarning från Sturehof.
– Martin, kan du komma hit med nyckeln, min blev kvar hemma.
– Eh jag är ju hos klient ute i Kista.
– So fucking what? Ta en taxi bara!
Jag tog en taxi till Stureplan, bad chauffören vänta, gick in på restaurangen, lämnade över nyckeln, och åkte sen taxin tillbaka till Kista. Det tog nästan två timmar. Jag fick snabbt fixa annat boende för resten av veckan.

Men nu hade jag alltså en egen lägenhet. Det var ingen smal sak att fixa. Jag hade först tänkt mig att bli inneboende hos ett hippiepar i Knivsta. Det var 40 min med pendeln, jag var där och tittade på källarrummet tillsammans med en kollega. Han trodde inte jag var klok: Ska du jobba i Stockholm, så ska du väl fan bo i Stockholm. Dagen efter vårt besök ringde kvinnan som visat oss rummet. Hon meddelade att de inte tyckte att jag passade in där.

Efter det fixade jag en etta i Vasastan. Den låg på andra våningen på Frejgatan, med fönster mot gården. Den trånga hallen fungerade också som kokvrå och ingång till en toalett som var så smal att det knappt gick att vända sig därinne. Skulle man sätta sig på toan så gjorde man bäst i att backa in. En garderob mitt i rummet var ombyggd till dusch. Det var nog inte speciellt bra gjort, det luktade konstigt därinne. I rummet fanns även en kakelugn i ett av hörnen och en loftsäng i ett annat. På loftsängens ena kant hängde alla mina knutna slipsar. Om någon knut gick upp så slängde jag bara in den slipsen i garderoben, jag visste inte alls hur man knöt en slips. Fönstret mot gården var högt och vackert. Det stod ett gammalt klappbord med två omaka pinnstolar under fönstret. Under loftsängen fanns en liten bäddsoffa i blått manchestertyg. Det var allt. Läget var helt fantastiskt.

Värmen från Bahamas var sen länge försvunnen. Nu stod jag här med finskorna nerborrade i Stockholmsslasket. Det var dags att betala tillbaka.

 

”Sista sommaren”

Så körde vi ännu en gång in genom vår rostiga gröna grind som låg halvt gömd bakom den förväxta kaprifolhäcken. År efter år hade jag sett pappa slita med den där häcken som omringade nästan hela vår tomt. Den verkade bara fortsätta växa besinningslöst, utan någon tanke på varken form eller funktion. Pappa muttrade nåt ohörbart när häckens grenar nu skrapade lätt mot bilens lack, som en välkomnande hälsning, en påminnelse om vad som komma skall.

Bilen krängde till när den kanade ner och lade sig bekvämt tillrätta i gräsmattans djupa hjulspår. ”Det där måste du bara fixa i år” sa mamma kort. Pappa drog hårt i parkeringsbromsen och bilen stannade tvärt. Från baksätet kunde vi nu se vår röda lilla stuga kika fram mellan de stora ekarna.

Det här hade varit vårt sommarställe i mer än femton år nu. Vi var rätt isolerade härute. Åtminstone till en början. Det var tillräckligt nära till arbete i både Kungsbacka och Göteborg, så de flesta andra i området var åretruntboende. Det fanns kompisstrukturer som var svåra att hitta in i. Vi var sommargästerna på besök, ja så kändes för mig i alla fall. Kanske var det bara jag som var ensam, kanske såg du det och valde att hålla mig sällskap. Hur det än var så höll vi oss mycket för oss själva.

Det var egentligen bara här som vi umgicks på riktigt du och jag; i stan var det så mycket annat i vägen. Här byggde vi indiankojor av ekarnas grenar, klättrade i boken bakom ängen, sköt på playmobilfigurer med luftgeväret och tältade i trädgården. En gång gömde du en kattunge i ödehuset på granntomten. I veckor matade du den i smyg tills den inte gick att dölja längre. När sommaren var slut fanns det inget annat att göra än att låta katten flytta med oss till stan.

Annars drev vi mest runt i trädgården, vi såg på när mamma vattnade grönsakslandet i timmar trots stränga vattningsförbud. Vi såg på när pappa kom farande över gräsmattan med tunnan från utedasset i en fingerkrok i vänsterhanden. Kroppen lutade fyrtiofem grader och han höll nog andan hela vägen för läpparna var spända och ansiktet skrynkligt som om han sög på en riktigt sur karamell. Det var fascinerande, det var enda gången vi såg honom springa.

Sådär hade vi det i många år, men nu var allt annorlunda. Det var sent nittiotal och det här var den sista sommaren.

Det var dags att ta farväl, vinterns diskussioner hade tagit ut sin rätt. ”Kommer ni med till landet i sommar? Annars får vi nog sälja. Vi kan inte bara låta det stå”. Mamma viftade med bankpapper och elräkningar. Räntan var hög, den vilade över oss som en våt filt varje månadsskifte.

Du och jag bodde ute i friggeboden som pappa byggt med hjälp av några betydligt händigare vänner. Den gråa interkomradion, som varit vår kommunikationslina till huset, låg nu slängd i en back på verandan. När pappa råkade klippa av sladden med häcksaxen försökte jag laga den genom att knyckla ihop koppartrådarna och tejpa dem med blå isoleringstejp. När pappa hörde radion tjuta i rundgång, och fick se min bristfälliga lagning, sa han att vi nog fick klara oss utan interkom ett tag.

I friggeboden spelade vi The River-plattan på min svarta bandare. Jag ville få dig att förstå arbetarrock och släpiga bilåkarballader. Du var fyra år yngre så det var svårt att väcka nåt intresse, men tillslut var det ett spår som verkade få fäste.

Låten hette Independence Day och jag förklarade att den handlade om att inte längre vilja leva upp till föräldrarnas och samhällets förväntningar. Om att lämna ett hem som blivit för litet, om att söka sin egen väg. Det var ett avsked, en självständighetsförklaring.

Du lyssnade tyst på varenda ord, du ville spela den om och om igen. Jag var glad, det kändes som att vi möttes i nån slags känsla för den där låten.

Nu är det snart tjugo år sen vi lyssnade på den där skivan. Vår lina har klippts av, tvinnats ihop och klippts av igen. När vi hörs så går det rundgång i luren, som om sladden är slarvigt skarvad. Du har bytt friggebod mot andra slags hem, och du vandrar ensam längs en mörk och farlig väg.

Ibland vill jag tillbaka dit, till när mamma vattnar grönsaker i solen, till när pappa springer med tunnan över tomten. Till kvällen i friggeboden när vi spelar den där skivan. Jag vill hoppa över spåret med Independence Day.

Kanske kunde nåt bli annorlunda då.

.