Så körde vi ännu en gång in genom vår rostiga gröna grind som låg halvt gömd bakom den förväxta kaprifolhäcken. År efter år hade jag sett pappa slita med den där häcken som omringade nästan hela vår tomt. Den verkade bara fortsätta växa besinningslöst, utan någon tanke på varken form eller funktion. Pappa muttrade nåt ohörbart när häckens grenar nu skrapade lätt mot bilens lack, som en välkomnande hälsning, en påminnelse om vad som komma skall.

Bilen krängde till när den kanade ner och lade sig bekvämt tillrätta i gräsmattans djupa hjulspår. ”Det där måste du bara fixa i år” sa mamma kort. Pappa drog hårt i parkeringsbromsen och bilen stannade tvärt. Från baksätet kunde vi nu se vår röda lilla stuga kika fram mellan de stora ekarna.

Det här hade varit vårt sommarställe i mer än femton år nu. Vi var rätt isolerade härute. Åtminstone till en början. Det var tillräckligt nära till arbete i både Kungsbacka och Göteborg, så de flesta andra i området var åretruntboende. Det fanns kompisstrukturer som var svåra att hitta in i. Vi var sommargästerna på besök, ja så kändes för mig i alla fall. Kanske var det bara jag som var ensam, kanske såg du det och valde att hålla mig sällskap. Hur det än var så höll vi oss mycket för oss själva.

Det var egentligen bara här som vi umgicks på riktigt du och jag; i stan var det så mycket annat i vägen. Här byggde vi indiankojor av ekarnas grenar, klättrade i boken bakom ängen, sköt på playmobilfigurer med luftgeväret och tältade i trädgården. En gång gömde du en kattunge i ödehuset på granntomten. I veckor matade du den i smyg tills den inte gick att dölja längre. När sommaren var slut fanns det inget annat att göra än att låta katten flytta med oss till stan.

Annars drev vi mest runt i trädgården, vi såg på när mamma vattnade grönsakslandet i timmar trots stränga vattningsförbud. Vi såg på när pappa kom farande över gräsmattan med tunnan från utedasset i en fingerkrok i vänsterhanden. Kroppen lutade fyrtiofem grader och han höll nog andan hela vägen för läpparna var spända och ansiktet skrynkligt som om han sög på en riktigt sur karamell. Det var fascinerande, det var enda gången vi såg honom springa.

Sådär hade vi det i många år, men nu var allt annorlunda. Det var sent nittiotal och det här var den sista sommaren.

Det var dags att ta farväl, vinterns diskussioner hade tagit ut sin rätt. ”Kommer ni med till landet i sommar? Annars får vi nog sälja. Vi kan inte bara låta det stå”. Mamma viftade med bankpapper och elräkningar. Räntan var hög, den vilade över oss som en våt filt varje månadsskifte.

Du och jag bodde ute i friggeboden som pappa byggt med hjälp av några betydligt händigare vänner. Den gråa interkomradion, som varit vår kommunikationslina till huset, låg nu slängd i en back på verandan. När pappa råkade klippa av sladden med häcksaxen försökte jag laga den genom att knyckla ihop koppartrådarna och tejpa dem med blå isoleringstejp. När pappa hörde radion tjuta i rundgång, och fick se min bristfälliga lagning, sa han att vi nog fick klara oss utan interkom ett tag.

I friggeboden spelade vi The River-plattan på min svarta bandare. Jag ville få dig att förstå arbetarrock och släpiga bilåkarballader. Du var fyra år yngre så det var svårt att väcka nåt intresse, men tillslut var det ett spår som verkade få fäste.

Låten hette Independence Day och jag förklarade att den handlade om att inte längre vilja leva upp till föräldrarnas och samhällets förväntningar. Om att lämna ett hem som blivit för litet, om att söka sin egen väg. Det var ett avsked, en självständighetsförklaring.

Du lyssnade tyst på varenda ord, du ville spela den om och om igen. Jag var glad, det kändes som att vi möttes i nån slags känsla för den där låten.

Nu är det snart tjugo år sen vi lyssnade på den där skivan. Vår lina har klippts av, tvinnats ihop och klippts av igen. När vi hörs så går det rundgång i luren, som om sladden är slarvigt skarvad. Du har bytt friggebod mot andra slags hem, och du vandrar ensam längs en mörk och farlig väg.

Ibland vill jag tillbaka dit, till när mamma vattnar grönsaker i solen, till när pappa springer med tunnan över tomten. Till kvällen i friggeboden när vi spelar den där skivan. Jag vill hoppa över spåret med Independence Day.

Kanske kunde nåt bli annorlunda då.

.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s