Jag gick längs Linnégatan, slasken trängde sig igenom mina tunna skor och stänkte upp på kostymbyxorna. Det var vårvintern 2004 och jag var på väg till kontoret. Jag kände mig inte längre särskilt stolt där jag gick längs den oändliga gatan, bara trött och osäker. Hur fan skulle jag klara det här? Vad har jag gjort? Lämnat allt i Göteborg för att veckopendla till Stockholm. För att bli management konsult. Jag kunde ju knappt förklara för mamma vad det egentligen innebar.

Processen hade gått fort. Jag gjorde mitt exjobb i Göteborg när de ringde från konsultbyrån i Stockholm.
– Vi har sett din ansökan, vi vill gärna att du kommer in på intervju.
Jag kunde inte fatta det. Just den firman, som verkade så elitistisk. Att de ville träffa mig. Två dagar senare hade jag avklarat tre intervjuer och ett matematiskt test på deras kontor på Östermalm. Samma kväll ringde de och sa att de ville att jag skulle komma upp på en ny intervjurunda dagen efter. Ytterligare nån dag senare ringde de igen.
– Vi vill att du börjar här. Vi skickar ett kontrakt idag, om du är intresserad så kan du väl skriva på och skicka tillbaka det med vändande post.
– Varför så bråttom? undrade jag.
– Jo nu är det så att vi åker till Bahamas på måndag och vi vill att du följer med, men då måste vi skriva först.

Jag skrev på det där kontraktet. Det var bara en enda sida text, några ord om min roll, min placering och min lön. Och ett outtalat löfte om att få jobba mycket. Jag frågade pappa om jag verkligen skulle skriva på, det kändes som att jag sålde ut mig på nåt vis, och som att det skulle innebära stor påfrestning på förhållandet här hemma. Han förstod, men tyckte att det nog var värt ett försök.
– Man måste våga lite i livet, Martin.

Bahamas var en märklig resa. En tre dagar lång svensexa på en paradisö i Karibien. Vi stod och dansade, mitt i ett gigantiskt casino på Atlantis Hotel, med händerna vevande över huvudet. Bara ett tunt rep separerade oss från pensionärerna som satt och drog i enarmade banditer. Musiken dunkade, vi drack Long Island Ice Tea. Det var ägarens favoritdrink. Jag minns inte så mycket mer än så faktiskt. Jo, jag minns att jag vann en vitstävling. Alla nykomlingar skulle berätta en rolig historia vid första middagen. Sen röstades en vinnare fram. Jag fickalla röster utom en handfull, tre av dem var företagets enda kvinnor. Ägaren gav mig en uppskattande dunk i ryggen och jag njöt av uppmärksamheten. Samtidig kände jag mig illa till mods, som om jag nu var del av en klubb som jag egentligen inte ville vara med i.

Det där var snart en månad sen. Jag hade äntligen hittat en egen lägenhet, och flyttat ut ur företagets våning på Östermalm. Det var skönt att få nåt eget. Jag hade den senaste tiden delat mina få vakna timmar med firmans svenske partner. Han hade kylen full av lufttorkad skinka och starka ostar. På kvällarna gick han runt i en stor frottébadrock och berättade om hästuppfödning och sin nya Porsche Cayenne. Han var pratsam och vänlig, jag var utmattad.

Svårare blev det när ägaren kom inflygande från USA. Då åkte jag ut ur lägenheten så det visslade om det. En gång ringde han utan förvarning från Sturehof.
– Martin, kan du komma hit med nyckeln, min blev kvar hemma.
– Eh jag är ju hos klient ute i Kista.
– So fucking what? Ta en taxi bara!
Jag tog en taxi till Stureplan, bad chauffören vänta, gick in på restaurangen, lämnade över nyckeln, och åkte sen taxin tillbaka till Kista. Det tog nästan två timmar. Jag fick snabbt fixa annat boende för resten av veckan.

Men nu hade jag alltså en egen lägenhet. Det var ingen smal sak att fixa. Jag hade först tänkt mig att bli inneboende hos ett hippiepar i Knivsta. Det var 40 min med pendeln, jag var där och tittade på källarrummet tillsammans med en kollega. Han trodde inte jag var klok: Ska du jobba i Stockholm, så ska du väl fan bo i Stockholm. Dagen efter vårt besök ringde kvinnan som visat oss rummet. Hon meddelade att de inte tyckte att jag passade in där.

Efter det fixade jag en etta i Vasastan. Den låg på andra våningen på Frejgatan, med fönster mot gården. Den trånga hallen fungerade också som kokvrå och ingång till en toalett som var så smal att det knappt gick att vända sig därinne. Skulle man sätta sig på toan så gjorde man bäst i att backa in. En garderob mitt i rummet var ombyggd till dusch. Det var nog inte speciellt bra gjort, det luktade konstigt därinne. I rummet fanns även en kakelugn i ett av hörnen och en loftsäng i ett annat. På loftsängens ena kant hängde alla mina knutna slipsar. Om någon knut gick upp så slängde jag bara in den slipsen i garderoben, jag visste inte alls hur man knöt en slips. Fönstret mot gården var högt och vackert. Det stod ett gammalt klappbord med två omaka pinnstolar under fönstret. Under loftsängen fanns en liten bäddsoffa i blått manchestertyg. Det var allt. Läget var helt fantastiskt.

Värmen från Bahamas var sen länge försvunnen. Nu stod jag här med finskorna nerborrade i Stockholmsslasket. Det var dags att betala tillbaka.

 

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s