Vi står och balanserar på kanten till den stora backen som dyker ner i dalen framför oss. Vi är i fjällen. Eller i kylan, som min yngsta dotter skulle sagt. De frågade henne på förskolan:
– Vart ska ni åka nästa vecka, ska ni till fjällen?
– Vi ska till kylan, svarade hon kort.
Förskoleläraren tittade på mig. Jag ryckte på axlarna, det stämde ju.

Hon är inte så noga med resor och sånt. Bara alla är där, och det finns ett knä att krypa upp i, så är resten inte så viktigt. Där skiljer de sig mycket syskonen. För ett tag sen undrade jag om deras drömmar. Hennes storasyster visste direkt:
– Jag ska vinna en hästhoppningstävling!
Sen tillade hon snabbt:
– Fast mest av allt vill jag slå ner en inbrottstjuv med en karatespark.
Själv svarade hon bara:
– Jag drömmer om lite av varje.
Hon är fortfarande pappas tjej känns det som.

Nu är vi alltså på plats i kylan och vi har haft vår första dag i backen. Medan hennes syster åker för fullt, hoppar i trollskogen och tar liften upp på egen hand, så är hon själv fortfarande försiktig. Vi har åkt med selen hela dagen. Det är svårt att få henne entusiastisk, hon klagar på kliande mössa, onda ben och klämda tår.

Men fram mot slutet av dagen började det äntligen lossna. Inför sista åket frågade jag om hon vill prova utan selen:
– Du kan ju själv nu, du tycker nog det är roligare utan.
Hon tvekade och såg forskande på mig, som om hon undrade om det var nån slags fälla.

Jag förstår henne. Jag är själv ganska försiktig på skidor, och som barn blev jag ständigt lurad av vuxna som tyckte jag behövde utmanas att våga mer. ”Svarta backen är inte alls brant, kom nu Martin” och ”Vi ska bara ta en kort genväg genom skogen, sen är vi framme” eller ”Det blåser inte alls på toppen, det kommer bli härligt”. Samtliga är lögner som har försatt mig i situationer där jag på olika sätt fruktat för mitt liv. Snart insåg jag att man aldrig kan lita på en vuxen i skidoverall, en insikt som hållit mig vid liv ända fram till idag.

Tillslut gick hon ändå med på att göra ett försök utan sele. Vi står nu på avsatsen alldeles i toppen av den breda backen som sluttar ner mot värmestugan.
Hon ropar till mig:
– Pappa, ge mig bara en puss först!
Jag ler. Jag förstår att hon tycker det här känns läskigt, och jag vet att hon gärna vill ha närhet när hon känner sig lite osäker.
Jag åker fram och böjer mig ner för att pussa henne. Hon tittar på mig.
– Äh pappa, inte en puss, jag sa en putt!

Hon tar några små bestämda steg framåt och kastar sig ut över kanten. Jag står kvar på avsatsen och ser henne ploga iväg, allt längre bort från mig.

.

image

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s