Jag sprang en runda idag. Det är den andra i år. Det är bara för svagt, jag är i för dålig form.

Igår lyssnade jag på Kristofer Appelquist i Värvet berätta om hur karriären tog fart på riktigt. Han fick chansen att göra ett nummer på en komikergala, och han gjorde stor succé. På hemvägen fick han sällskap av Gösta Ekman som öste beröm över honom. Han var på toppen, kryssade i glädjerus upp till hotellrummet. Där tog han en dusch och fick sen se sig själv i hallspegeln. När han såg hur tjock han var, rann all glädje ut på en gång. Känslan gick aldrig att återfå. Jag kan känna igen det där, att jaga korta kickar istället för att bygga riktig självkänsla.

Innan löpningen övade jag med min yngsta dotter på att cykla utan stödhjul. Runtom oss cyklade storasyster i åttor. Det var Bråkmakargatan, och min Lotta var frustrerad. Hon är fem nu så vi är sent ute. Hon har inte visat stort intresse och vi har inte legat på. Det går väl i familjen. Jag var tjugofem när jag tog körkort. Farfar var över fyrtio. Han berättade att han gjorde teoriprovet precis innan han skulle köra upp. Efter uppkörningen fick han beskedet:
– Tyvärr Herr Witt, du klarade inte teoriprovet. Men det gör ju ingenting, för du klarade inte uppkörningen heller.
Men farfar och jag klarade oss tillslut. Det kommer hon också göra.

Jag springer den vanliga rundan över skolan, genom det lilla skogspartiet och längs med villaområdet bort till den stora vägen. Jag följer vägen tills jag kan ta mig igenom tunneln till andra sidan. Där ser jag ett par promenera med sin hund. De går bredvid varann och håller hand. Han har solglasögon trots regnet. Hon har ett par stora gula hörlurar över öronen. I kopplet mellan dem hänger en välfylld brandgul bajspåse. Likt en pokal dinglar den där mellan dem, som om de just vunnit första pris i nån hundspillningstävling och nu är på väg hem för att fira.

Min äldsta dotter har pratat en del om att skaffa hund. Idag såg vi ett klipp om hur många människor som dödas av olika djur varje år. Hajar dödar tydligen tio människor, hundar dödar fyrtiotusen. Efter filmen ville hon inte ha hund längre. Nu vill hon nog ha haj istället.

Jag håller andan och ökar på stegen när jag springer förbi paret. Jag fattar inte varför jag alltid måste göra så. När jag är utom synhåll, bakom ett skogsparti, så stannar jag. Jag är redan helt slut. Vid sidan av vägen ligger en liten äng som omringas av vatten. Den påminner om ön som barnen i Bullerbyn leker på när fälten svämmar över. Fast den här ängen ser dyster ut. Tre rådjur strövar runt i gräset. Kala björkar står och slokar överallt. De spelar döda, väntar på att snart få göra sin storartade comeback. Samma sak är det varje år. Träden är naturens verkliga divor. Med deras långdragna låtsasdöd varenda höst och pampiga pånyttfödelse varje vår. Som en Wagneropera på repeat. Vi är blott statister i deras pompösa skådespel.

Vid infarten till kyrkogården trampar jag nästan på en mördarsnigel som ligger utsmetad på vägen. Runtomkring krälar ett femtiotal små bäbissniglar. Först tänker jag att de försöker ta hand om sin överkörda mamma. Men snart fattar jag att de iskallt festar på resterna av den mosade kroppen. De kommer överleva oss alla de där djuren.

Kyrkogården ligger på en kulle, mitt i ett öppet landskap med åkrar runtom. Kapellet ligger utslängt i ena hörnan av kyrkogården. Den vita mexitegelkroppen gnistrar i gräset och det slitna bruna plåttaket bryter mot en grå himmel. Jag kommer närmare och ser långsmala fönster som radas upp tätt bredvid varann längs med fasaden. Jag ser ingen ingång. Kanske är det ett kapell endast för de döda, som tar sig in underifrån för att hålla spökhov om natten.

Jag minns när pappa och jag satt i hotellbaren på Park Aveny och sökte efter samtalsämnen. Det är inget ovanligt. Det är stunden efter de lätta inledande diskussionerna, men innan alkoholen hunnit hälla sitt smörjmedel över konversationen. Det är då man får gräva djupt efter nåt att prata om. Pappa tittar ut genom de stora rutorna, sen ser han allvarligt på mig och säger:
– Martin, när jag dör vill jag spridas här över Avenyn.
Jag försöker lite lättsamt:
– Ok. Vill du kremeras först, eller räcker det om jag släpar dig härifrån baren direkt ut på gatan?
Han verkar inte höra, han svarar bara:
– Gör det som blir enklast för er.
– Visst, det är ju ett tag kvar så…, säger jag.
– Mm, mumlar han.

Jag tänker att han har rätt, att det är det perfekta stället för honom. Samtidigt går det upp för mig: Jag kanske kommer begravas här. På den här kyrkogården. Om jag blir kvar här ute så skulle det väl vara naturligt. Att jag blir ett av spökena därinne i de dödas kapell som står och skakar mexitegelgaller om nätterna. Jag känner instinktivt att det inte får bli så. Jag vill också spridas ut över Avenyn.

Jag springer resten av rundan i slow motion. Jag stannar nedanför stigen som leder upp till vårt hus och tittar ut över viken. Det duggar, dropparna faller lätt och krusar en annars stilla, gråblå yta. Havet betyder egentligen ingenting för mig.

Men det är verkligen vackert. Och kanske kommer det här havet få betydelse för mina döttrar.

Jag hoppas att det blir så.
.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s