Jag vaknar av att Elma ställer ner en kopp kaffe på nattduksbordet bredvid mig. Vid koppen ligger en bit choklad som delvis har smält mot den varma koppen. Hon ser nöjd ut. Jag undrar vad klockan är, orolig för att jag har sovit alldeles för länge.
– Det är inte så sent. Du kan sova lite till om du vill. Om jag får låna din telefon.
– Ok. Var du vaken när mamma åkte? frågar jag.
– Ja visst! säger hon och försvinner ut genom dörren med min telefon under hakan.

Jag ligger kvar en stund, försöker dricka kaffet utan att smält choklad ska droppa ner i den nya sängen. Det här är andra natten jag sover i den, det är en sån där Prinsessan-på-ärten-säng. Continentalmadrassen, som ska ha massa magiska egenskaper, har ökat på sängens höjd med säkert 20 centimeter. Jag känner mig som Bröli i Pappas pengar när jag ligger och stirrar upp i det nu närgångna snedtaket.

Det är lördag, jag är ensam med barnen hela dagen. Sofia är på en släktträff uppe i Bohuslän där den äldre generationen ska visa markerna för den yngre. Vandringen avslutas med gemensam middag, bord är redan bokat på Rasta i Tanum, förklarade svärfar för mig när vi sågs senast. Jag sträcker ut mig i sängen och ler.

Elma, Svea och jag äter frukost i lugn och ro. Svea frågar om jag vet vad som fanns innan människorna.
– Nej vad fanns då?
– Det var bara dinosaurier och Gud.
– Jaha. Och vem fanns först av dem då?
– Dinosaurierna såklart, svarar hon.
Radion står på och Melodikrysset segar sig framåt lika långsamt som Torkel gjorde på krogen i torsdags. Jag träffade honom ute i Stockholm, han verkade trött. Jag bjöd på Fernet i baren, han tackade, svepte och sköljde ner med champagne. Sen hängde han där på samma plats hela kvällen, med blicken fäst vid nåt oklart framför sig. Jalla jalla nu Torkel!

Melodikrysset avbryts för nyheter. Jag tänker instinktivt att jag borde stänga av, men orkar inte resa mig. Jag märker hur samtalet ändras. Elma lyssnar inte längre, hon koncentrerar sig på nyhetsläsarens enformiga stämma. Han börjar med att redogöra för ett våldtäktsförsök i Bergsjön. Kvinnan kämpade emot så mycket att mannen tillslut försvann från platsen.
– Vem var det som försvann? undrar Elma. Var det flickan?
– Nej mannen, svarar jag kort och hoppas att det ska räcka så.
Nyheterna fortsätter med att en man nu sitter häktad misstänkt för sex fall av pedofili i Tanzania. Jag ser på mina barn i skräck. Det känns som vi blir beskjutna av pilar doppade i all världens gift.
– Vad betyder häktad? frågar Elma.
– Att nån sitter i fängelse, säger jag.
– Men bara i väntan på domstolen, säger Elma och jag fattar som vanligt inte hur hon kan veta såna grejer.
– Nej just det, hur vet du det?
– Rosa Parks satt i häktet när hon vägrade byta plats i bussen, säger Elma. Men sen sa högsta domstolen att det var en löjlig regel, så hon fick gå.
– Du kan så många viktiga saker Elma, sa jag.
– Jag vet, svarar hon bara.
Nyhetsläsaren avslutade sändningen med att det skett ännu ett självmord i psykvården. Det var det senaste av 400 liknande Lex Maria fall i år. Giftpilen träffar mig rakt i bröstet, jag grymtar till och vacklar upp för att stänga radion.

– Så vad vill ni göra idag? frågar jag.
– Badhuset! skriker Elma.
– Ja! säger Svea.
– Ok ok då gör vi så.
Jag känner mig skyldig dem allt, en hel barndomen tillbaka, efter den där radiosändningen.
– Men vi får göra färdigt mammas presenter först. Det är morsdag imorgon vet ni väl?
– Sluta pappa, det är klart vi gör. Vi gjorde färdigt dom medan du sov.
– Otroligt. Ok då drar vi då. Ta på er så plockar jag undan.

På parkeringen utanför badhallen kivas de om vem som ska få betala parkeringsbiljetten.
– Förra gången vi var här så betalade du inte alls pappa, säger Elma.
– Jaså det minns du…
– Ja, varför gjorde du inte det egentligen?
– Jag vet inte. Kanske var maskinen sönder?
– Fick du böter då?
– Nej, men det har jag fått ganska många gånger faktiskt.
– Du är så osmart ibland pappa!
– Jag vet, svarar jag och lyfter upp Svea så hon kan dra ut biljetten ur automaten.

Innan badet tar vi en glass i receptionen. Elma äter Solero, Svea har valt en blåaktig Frost-glass, som inte helt oväntat visar sig vara oätlig.
– Den luktade ju så gott pappa, säger hon med tårar i ögonen.
– Du får ta en annan om du vill, säger jag.
– Nej, det var bara den jag ville ha.

Bredvid oss sitter en kvinna på golvet med sitt barn. Pojken, som kryper runtom henne, reser sig plötsligt och tar några stapplande steg mot sin mamma. Hon ropar förtjust och klappar händerna. Även mina barn tittar nu på dem.
– Har du sett videon på dig när du går första gången? frågar jag Elma. Jag vet ju att hon har sett den, men tänker att det är ett bra sätt att leda oss in i ett gemensamt minne.
– Ja, jag sprang pappa.
– Ja det gjorde du faktiskt. Du sprang och vi sprang efter. Du skrattade högt.
– Varför skrattade jag?
– Kanske för att det var kul att plötsligt gå när man tidigare bara kunnat krypa. Skulle du vilja krypa igen?
– NEJ! Elma ser förfärad ut.

Kvinnan har nu märkt att hon är sedd. Hon sneglar mot mig, ler ett vitt leende (alla dessa vita leenden) och för sin blonda lugg bakom örat. Våra blickar möts.
– Var det första gången? frågar jag.
– Ja! Det var ju helt underbart! säger hon utan att släppa mig med blicken.
– Ja det var fint, säger jag tyst.
Vi packar ihop våra saker och går mot ingången till badet. Jag känner hur kvinnan följer våra rörelser, som om hon undrar hur vi bara kan resa oss och gå efter att ha upplevt nåt sånt här tillsammans.

Efter några timmars bad, och en stund på Kungsmässan för att handla presenter, äta spagetti carbonara och bada i bollhav, sitter vi i bilen hem. Vi spelar Håkan, och som vanligt försöker Elma knäcka några av hans många textgåtor.
– Jag tror dom är kära; det är nog kärlek han menar, säger hon som om hon äntligen bestämt sig vad ”Det dom aldrig nämner” handlar om.
– Då visslar man i mörkret, eller hur pappa?
– Kanske, säger jag tankspritt, jag vet faktiskt inte.

Nu sitter jag på altanen med en öl som jag dricker medan jag skriver ner det här. Barnen grillar marshmallows över ett ljus som vi har tänt på altanbordet. Elma viftar med grillpinnen så att den smälta bollen kletar sig fast i ena ögat. De skrattar. Jag tänker att nu blev det kladdigt, tänker på farmor som alltid torkade av våra händer med en varm våt trasa innan maten, tänker på vad Kerstin Thorwall skrev: Jag vet nog vilket sorts kladd det är du egentligen avskyr.

Jag frågar barnen om de tycker att dagen varit ok.
– Jadå, säger Elma.
– Vad var bäst då? undrar jag girigt.
– Spagettin, svarar Elma och rusar iväg.

Hon ska skölja bort marshmallowsklet ur ögat.

 

.

IMG_4646

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s