Nu är det slut på semestern och höstsäsongen rivstartar med en retsamt solig arbetsvecka och en hopplöst regnig lördag. Tänkte att jag skulle försöka mig på att beskriva den här hösten, dagarna som de är, tills året eller intresset tar slut. Jag vet inte vad det ska vara bra för egentligen. Vad är det värsta som kan hända? Att det blir enfaldigt och enastående ordinärt, på ett sånt där sätt som bara avslöjar litenheten i den långa färd mot evig natt som kallas livet (piggt anslag det här blev). Men i bästa fall, kanske det kan hjälpa till att blåsa liv i nåt, kanske fånga några, inte helt obetydliga tankar, som annars skulle fladdra obemärkta förbi. Det kommer bli något annat än vad det varit här tidigare. Eller kanske blir det bara samma samma. Den som läser får se.

Var inleder man en text som varken har början eller slut? Jag kan väl lika gärna börja i duschen. Jag stod där vid tretiden idag, det blir lätt så de lördagar, då vi inte har nåt planerat och tiden rinner undan i takt med regnvattnet genom stuprännan. Jag hann åtminstone klippa gräset innan regnet kom, och jag tänkte på hur pappa kämpade med vår gräsmatta på landet, och hur han satt och tog igen sig i backen med en iskall folköl efteråt, och beklagade sig över några ömmande valkar i de långa smala kontorsfingrarna. Jag tycker om att klippa gräset, det är på en gång lika meditativt som ansträngande. I köket satt en granne med sin dotter. De var här för att planera ett gemensamt kalas. Grannen är läkare och därför stod jag där i duschen och funderade på om jag skulle passa på att fråga henne om ett troligt fästingbett på benet. Det var en dum tanke såklart, jag kunde inte gärna springa ut halvnaken i köket mitt i planeringsfikat. Det ligger ju lite för mig i och för sig. Min mamma har berättat om när jag började första klass och fick reda på att alla killar skulle duscha nakna tillsammans efter gympan. Jag vägrade och mamma fick skriva i ett intyg till läraren att ”min son behöver minsann inte duscha efter lektionen”. Men en dag, och det här är väl det roliga i mammas historia antar jag, så hade jag precis badat i badkaret hemma i lägenheten när någon ropade på mig ute på gården. ”Du bara sprang rak ut på balkongen utan en tanken på att du var naken” säger hon och skrattar. Kul. Det enda jag minns är att någon ropar och att jag springer ut. Där nere, mellan balkongräckets spjäll, ser jag flera kompisarna stå och peka och mumla något. Sen är det svart. Jag lät bli att fråga grannen, även om det alldeles säkert rör sig om ett fästingbett.

Svea kämpar fortfarande med att lära sig cykla. Hon går i nollan nu och de flesta i klassen har nog kunnat cykla ett tag, men hon har fortfarande lite svårt med start och sväng. Det är en trög liten ursäkt till cykel och jag märker att mig dåliga tålamod är i vägen för några verkliga framsteg. Jag hamnar lätt i mörka tankar när saker går för långsamt. Jag tror jag byggt hela min tillvaro (inte minst min karriär) på att göra det svåra lätt. Men när det inte fungerar så står jag handfallen. Lägg till det en total brist på envishet, och ett temperament som för det mesta är svalt, men som ibland hettas upp så snabbt att jag själv kan bli överraskad för att inte säga rädd. Elma och Svea har tärt på varandra de senaste dagarna, förmodligen som en följd av att de nu går i samma skola, och de hierarkiska murarna mellan dem långsamt rasar. Elma skrek och puttades ett antal gånger idag. Till slut brast det för mig och jag gav ifrån mig ett sällsynt, men nu ändå något välkänt Baloovrål – överkroppen kraftigt framåtlutad, armarna sträckta bakåt, ansiktet väldigt nära. ”Wroooaaaa!” Efteråt blev det tyst, luften tog liksom slut runtom och det gjorde även min ilska. Kvar fanns bara skammen i att inte kunna lösa sånt här på ett mer civiliserat sätt. Störtlöjligt.

Framåt eftermiddagen verkade vädret stabiliseras och vi tog bussen in till stan för att se kalaset och gå på bio. På bussen satt jag med Svea bredvid mig, hon kikade ut genom fönstret och jag pekade på en fågel som låg mosad mot asfalten. Bara näbben gick att urskilja ur den röda fjädersörjan. Jag ångrade mig genast – vilken sinnesrubbad pappa pekar ut döda djur för sina intet ont anande barn? Hon följde den med blicken när vi åkte förbi, och jag tänkte att nu brister det för henne. ”Det var en dum fågel, en sån där som äter andra småfåglar” sa Svea, ”det var nog lika bra att den blev överkörd”. Jag andades ut. ”Vad tror du händer när fåglar dör – kommer de till himlen då?” undrade jag och fortsatte liksom på en tanke: ”var är den himlen isåfall, är det samma som människornas eller har de en egen, kanske lite ovanför vår?”. ”Äh va jättedumt” sa hon, ”Det finns ingen himmel för fåglar. När dom dör sådär på vägen så ligger dom kvar där, tills nån tar upp dom och slänger dom i papperskorgen”. Hon verkade rätt säker på sin sak.

Jag såg också ut genom bussfönstret. Eller, egentligen betraktade jag nog mest min spegelbild i rutan. Den gör sig rätt bra så, min spegelbild, i en genomskinlig reflektion utan skarpa konturer. Det värsta faller liksom bort. Jag fick det som feedback på arbetet för ett tag sen. Min kollega sa att jag verkade spegla mig tvångsmässigt i alla fönster som jag gick förbi. Jag blev förnärmad såklart och förminskade det hela med att ”tja det har jag fått höra förr”. Men egentligen var det ett hårt slag mot min inbillade självbild som relativt obrydd. Jag smyger med fåfängan, men jag håller mig med en spegelmin som har gått i arv i släkten. En min som (ja man kan nog ana den i kollaget ovan) kanske kan beskrivas som, för att sno från doktor Glas, ”uttrycket hos en som just luktat på nåt ruttet och i hemlighet finner lukten god”. Min syster känner igen den genast, och jag ser den hos henne. Jag vet inte vem som uppfann den, men förmodligen är det någon på mammas sida – det finns flera hobbymannekänger där.

Vi såg en del av filmen Her ikväll efter kalaset. Den är lågmält fin om en man som förälskar sig i sitt operativsystem. Scenariot känns rimligt givet all individualisering som trendar nu med karriärer och swimrun och klassiker. När människor får nya alternativ, i vilka de inte alls behöver kompromissa samt där fysiska och psykiska behov kan helt separeras, då blir det intressant att se vad som händer med tvåsamheten.

Så, enfaldigt eller ej, kanske kan bristen på berättelse istället ersättas med något annat, lite mindre friserat. Och så hoppas jag att det är med min lust att skriva som med min aptit – den som bara kommer medan jag äter.

 

IMG_5266

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s