Jag läste någonstans att söndagen är den dag som sätter riktningen för veckan. Det kan tyckas rätt orättvist för oss med nedärvd söndagsångest, men nu har jag i vilket fall tagit beslut om att trotsa min syn på söndagen som ett nödvändigt ont och en dag som man helst skulle slippa.

Just idag har vädret dessutom varit riktigt skapligt och jag har hunnit med både löpning och en stund vid havet. Löpningen, som vanligtvis är en runda till kyrkogården och tillbaka, blev jag idag tvungen att ändra för att smidigt möta familjen vid badet. Jag sprang därför min vanliga runda i omvänd riktning. Trots att detta var säkert åttonde milen, och kanske tjugonde rundan totalt i sommar, så känns benen fortfarande som att de snarare tillhör Ricky Bruch, diskuskastaren, än någon långdistansare. Ibland önskar jag att trenden var en annan. Varför kan det inte bli populärt att, istället för att visa upp alla kilometer man simmat och cyklat och sprungit, bara lägga upp en bild på när man lyfter en jäkligt tung sten eller bär på en ofantligt stor flyttlåda. I ett sådant klimat hade passat mina ben bättre. ”Vilken inspiration du är som kan lyfta den där stora stenen” skulle kanske nån kommentera, och jag skulle då känna mig värdefull, kanske till och med älskad. Men istället får man kämpa på i tysthet, springa sina rundor och hånas av Runkeeper som annonserar att ”detta var din 12e snabbaste runda i år, trenden pekar nedåt”. Jaja. Jag säger som Lagerkvists elaka dvärg i fängelsehålan: ”Jag väntar på andra tider, och de ska väl komma, det var ju aldrig meningen att jag skulle sitta här för alltid”.

I övrigt vill jag berätta att jag faktiskt läst några böcker den här sommaren. Det är ett stort steg framåt från förra året då jag inte lyckades bli klar med en enda bok, utan lät mig helt absorberas av telefonen och de sociala mediernas sockerkickar. I sommar, däremot, har jag läst Karl Ove Knausgård (som har den finaste inledningen på sin Min Kamp: ”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan”), Gun Britt Sandström som dissekerar förhållandet i sin något tjocka bok Maken: ”Du älskar mig inte, sa han, allt ledsnare. Det gör jag visst, sa jag, allt argare”. Jag läste några noveller av Raymond Carver (hårt och ärligt om alkohol och kärlek), poesi av pappas faster Gunilla Witt (jag kan bara hoppas att den poesin rinner i blodet) och Alex Schulmans Skynda att älska (fin bok om hans åldrande pappa), En komikers uppväxt av Gardell (så mörkt, så bra) samt Hemingways Och solen har sin gång (nja den hårdkokta stilen är nog inte för mig). Men framförallt läste jag Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, Doktor Glas och Martin Bircks ungdom. Alla tre är läsvärda (och alla är varianter på det eviga temat ”ensam man, ja man, går runt i Stockholm och grubblar och känner sig värdelös”), han skriver bra, modernt både i språk och tanke. Något av det bästa jag läst faktiskt.

Jag är ingen snabb läsare, och ofta ger jag upp helt eller börjar tillfälligt på nya projekt, men den här sommaren har jag faktiskt lyckats läsa på riktigt. Ibland känns det som att jag läser för slarvigt, och på så vis missar så mycket som finns där dolt under ytan. Då saknar jag någon att diskutera med, någon som kan hjälpa mig att nå in till allt det som inte står skrivet, som kan visa mig nya meningar. Min farfar brukade ofta sticka till mig böcker när han levde. Han gav mig allt från The God illusion till Tom Sawyer. Han ville gärna att jag skulle läsa och att vi sen skulle prata om dem tillsammans. Jag läste aldrig någon av de böcker jag fick, jag bar dem med mig i ryggsäcken som ett ok, men jag lyckades aldrig läsa så vi kunde diskutera innehållet i hans favoritböcker. Det blev ibland obekvämt, när vi sågs och han frågade om jag hade hunnit läsa. Flera av böckerna jag fick var av just Hjalmar Söderberg. Jag tror mig nu se ett sorts sökande där som jag också såg hos farfar, en sviktande gudstro och en ständig prestationsångest. Jag anar att han ville tala med mig om allt det där, men jag öppnade aldrig någon av de böckerna han gav mig. Inte någon. När farfar gick bort fick jag ta över många av hans böcker. Jag kan sitta och bläddra i dem bara för att känna hans doft. Det är märkligt – den finns där, i varenda bok. I de flesta ligger det också tidningsurklipp som på något sätt anknyter till boken, och han har gjort anteckningar om de gånger han läst och läst om varje bok. De sista åren så läste han inga nya böcker. ”Jag är för gammal, jag har inte tid att chansa, jag läser bara sånt som jag redan vet är riktigt bra”. Nu kan jag se på alla de där urklippen och anteckningarna och få en känsla av att farfar talar med mig, att han berättar vad de betytt för honom.

När jag slår upp Tom Sawyer så sitter det en lapp på insidan, det är en enkel gul post-it lapp på vilken farfar har skrivit:

Gbg 25/10 -98.
Käre Martin!
”Tom! Inget svar. Tom! Inget svar.”
Den ingressen glömmer jag inte. Jag läste de två böckerna som pojke och senare flera gånger. Alltid lika fängslande. Har du läst dem? Om inte, gör ett försök!
– farfar

Nu ska jag läsa dem farfar.

Det har blivit sent söndag kväll. Den dag som började med löpning och friska bad, slutade på altanen med GT, Whiskey Sour och fredagens skaldjur. Så, av denna dag att döma, blir detta ännu en vecka med något oklar riktning, eller om något – till skillnad från trenden i min löpning – riktning uppåt.

 

IMG_5283

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s