”För gammal för att dö ung”

Jag kan inte somna. Det händer allt oftare nu. Snart står jag väl där, stressad klockan halv tio på kvällen, med öronpropparna i handen och ropar som mamma brukade göra. ”Är det nåt mer ni vill mig? För nu stoppar jag in dom!”.

Fast det finns inga ljud som stör mig. Jag kan somna i soffan till den mest högljudda actionfilm. Har aldrig gillat action egentligen. För många meningslösa intryck som attackerar mig. Som kolhydrater i en stabbig Alfredo eller puckar som bombarderar en hockeymålvakt på träning. Allt är vad det verkar vara, ingeting är viktigt. Jag blir mätt och avtrubbad. Dyker allt djupare ner i chipsskålen. Domnar bort.

Däremot verkar jag kunna ägna timmar åt texter till sånger som Glimmande Nymf eller Desolation Row. Jag fastnar där någonstans i orden, de blir som gåtor för mig att lösa. Likt Dustin Hoffman i Rainman försöker knäcka gåtan om Who’s on first base, försöker jag dechiffrera dessa sånger.

Min äldsta dotter verkar vara lite likadan. Vi spelar Håkans näst senaste platta i bilen och i andra låten är de saknade till havs och vågor kraschar över dem. Yngsta dottern vill stänga av. ”De drunknar i havet – det är läskigt” tycker hon. Sjuåringen lugnar henne ”jag tror inte det” säger hon ”jag tror de har andra problem ihop, som de behöver lösa bara”.

Jag ser fram emot våra diskussioner framöver. Hoppas vi inte sitter där tillsammans och för statistik över vilka nummer som vinner oftast i lyckohjulet, utan ägnar oss åt mer givande grejer.

Annars tänker jag på simningen idag. Det är helt klart min pryl. Det kände jag redan första gången i vattnet. Blicken mot botten, huvudet som udden på en pil genom vattnet, andas bara när du måste och veva hela vägen in i kaklet. Det kanske ska bli mitt motto i livet det där. I varje fall den första delen.

Men för att klara av ett längre lopp så gäller det att hitta sin rytm. Tappar man den, då förlorar man farten, tar in vatten och sjunker mot botten. Samma gäller nog i det här utdragna maraton som vi kallar livet.

Börsanalytiker visar ju att det är mer lönsamt att undvika årets tio sämsta börsdagar än att vara med på de tio bästa. Tveksamt om det där gäller för livet, men i simningen är det så. Tar man ut sig på första sträckan, tar i för mycket med benen eller andas för sällan, då hamnar man i en syreskuld som är svår att betala tillbaka. Och en jävligt snabb 25a är lite värd i ett 1000 meters lopp. Eller längre än så.

Vi ska ju alla få leva längre och längre verkar det som. Min farmor närmar sig 95. Nästan alla hennes syskon blev över 100. Fast de är norrmän förstås, så det är väl standard.

Farfar blev 93. Farmor och farfar bodde tillsammans hela vägen utan nån som helst hjälp. Varje morgon kom farfar med frukost på sängen till farmor. De drack sitt te och åt sina smörgåsar i samma ordning varje morgon. När man var på besök, och råkade ta getostmackan före skinkan, då blev det oförstående blickar. För att inte tala om när man började med knäckebröd och marmelad, eller tog citron redan i första koppen te.

Jag undrar hur det är för farmor nu när hon är ensam. Hon har flyttat till en mindre lägenhet, de flesta vännerna är borta, släkten är liten och upptagen. Det borde finnas mer för alla som är åttio plus och ensamma. Mer gemenskap, mer aktivitet, mer glädje. Annars kommer vi nog snart se fler deprimerade pensionärer än utbrända småbarnsföräldrar. Det kanske vi redan gör förresten. Sverige är för kallt och individualistiskt för att klara av den här väntade åldersökningen.

Det är min födelsedag imorgon. Den 37e. Det finns inga legender som dött vid 37. Jag är 10 år sen. Jag är för gammal för att dö ung.

Kanske är det därför jag har svårt att sova. För att jag är spänd på mitt firande. Blir det frukost på sängen? Citron i teet? En sak är säker, jag kommer inte att behöva sova räv. När jag väl somnar kunde det nästan vara för gott.

Var det nåt mer? För nu stoppar jag in öronpropparna!
.

”Mörkret här bredvid”

Farfar var domare vid Göteborgs tingsrätt. Morfar sålde ål och sill på knallemarknader. Farfar pratade ofta om sin pappa, om prestationsångest och om att aldrig kunna nå upp till hans krav. Morfar kämpade länge med alkohol och dåligt samvete.

Jag var mörkrädd när jag var liten. En lampa var alltid tänd när jag skulle somna och jag tvingade mamma eller pappa att rabbla samma ramsa varje kväll innan de gick. ”Godnatt, sov gott, ses imorgon”. Det var min hemlighet, min geniala ide. Det var de sista orden som var nyckeln. Jag fick dem att lova att vi skulle ses igen.

Om vi någon kväll missade denna ritual, så kunde jag ligga vaken i timmar och fundera. Kanske tänker de ha ihjäl mig i natt. Eller kanske något händer dem så att vi aldrig mer ses. Kanske ska de skiljas och bara packar sina väskor, som ligger där så hotfullt på hyllan i klädkammaren, och lämnar mig ensam kvar i den här lägenheten.

När jag växte upp fanns det inget som hette ångest. Jag antar att vi alla hade olika sätt att hålla den på armslängds avstånd. I början motade jag bort den med nötcreme och barbequechips. Senare blev det matvägran och promenader. Jag kunde gå i timmar längs mina svarta Guldhedsgator, se alla ljusen tändas i lägenhetsfönstren och fantisera om hur bra andra hade det därinne.

Igår när min dotter skulle somna, låg jag bredvid en stund och lyssnade på några av alla hennes tankar. ”Ibland känner jag mig annorlunda, inte som alla andra” säger hon.

Jag drar min hand genom hennes hår innan jag reser mig upp och släcker lampan. ”Låt lampan vara tänd pappa” ropar hon snabbt.

Jag stannar i dörren, viskar tyst så att hon inte hör ”Godnatt, sov gott, ses imorgon”.

 

..
IMG_4287

”Inspirationen flödar”

Sitter vid skrivbordet i arbetsrummet. Jag tänkte skriva något, men inspirationen verkar inte riktigt finnas där. Det är något med känslan i det här rummet.

Skrivbordet är litet och enkelt. Den vita skivan är solkig efter att barnen har suttit här med glitterpennor och klister.

Ovanför skrivbordet hänger ett kollage av foton som jag skrev ut och klistrade upp en gång. Förutom familjen så trängs där Lundell och Springsteen med Mitchell, Reed, Strindberg, Waits och Dylan. Och Mia Farrow såklart. Ett Bukowskicitat ”Find what you love and let it kill you” sitter där också tillsammans med ”Alive or just breathing?” och ”You could be brilliant, but you’re a coward”.

Till höger hänger en väggkalender som jag fick i julklapp. Jag hängde upp den där för att ha koll på viktiga händelser. Det är nu november och kalendern visar fortfarande januari månad.

På skrivbordet är det rätt rörigt, till höger ligger en hög med kvitton och tidningar. Högen toppas av en check på 1590 kr som skall lösas in hos Posten på Ica. Det är pengar som jag ska få tillbaka, eftersom jag har lyckats betala samma elräkning två gånger. Sista inlösningsdatum för checken var i början av augusti. Jag måste ringa nån om det.

Underst i högen står kartongen till den bärbara dator som jag spontanköpte till morsdag. Datorn ligger hopslagen mitt på skrivbordet, jag tror att den har använts totalt fyra gånger.

Bakom den nya står den gamla datorn. Den är inte så gammal egentligen och nästan oanvänd, men det är en Mac som ingen i familjen har nånsin förstått hur den funkar.

Bredvid datorerna ligger mina Bose-hörlurar med noise cancelling-funktion. Det är en fantastisk pryl för flyg och tåg. Det är mitt andra par, de första lurarna försvann i en säkerhetskontroll på Landvetter för nåt år sedan. Jag har fortfarande på min att göra-lista att anmäla det till försäkringsbolaget.

Under hörlurarna ligger en hög med böcker och tidningar som jag vill, men inte riktigt fått för mig att läsa. Där ligger också alla fakturor från takkupeprojektet som just nu diskuteras med snickarna. Vi fick räkningen för någon vecka sedan, den visade sig sluta på det dubbla jämfört med den budget vi utlovats från början.

På stolen vid skrivbordet sitter jag och undrar varför inspirationen inte flödar.

image

”Förlorad oskuld”

Jag blev av med min oskuld i mormors och morfars friggebod i Ryd i södra Småland. Det var inget särskilt med det egentligen, min flickvän visste ingenting och det var nog lika bra så.

Efteråt såg jag ut genom fönstret på all den ved som Josef, eller Polacken som han kallades, hade huggit upp inför vintern. Han jobbade hela somrarna i byn och satt ofta i mormors kök och drack kaffe och lyssnade på hennes historier. Mormor trivdes med att ha Josef där, han var som en naturlig del av familjen om somrarna.

Några timmar tidigare stod jag och var nervös inför att köpa kondomer inne hos Ralf på Ica. Ralf och morfar var gamla kompisar, och när jag var liten hände det ibland att vi var ute och fiskade tillsammans. Han hade en sån där maskodling hemma i trädgården, man behövde inte ens gräva, det var bara att plocka burken full.

När vi kom dit på mornarna så satt Ralf ofta vid köksbordet, i pyjamasbyxor och med bar överkropp så att hans väldiga mage syntes i all sin prakt. Han ägde Icabutiken och var Ryds starke man efter att morfar hade lämnat rampljuset i fiskaffären. Han satt där och pratade om oron som grodde i byn, nu när det ryktades om att en flyktinganläggning skulle öppnas nere vid sjön.

Jag vet inte vad morfar tyckte, det var inget vi pratade om. Kanske tyckte han att Ralf blivit märkvärdig. Kanske paranoid. Kanske inget alls.

Nu stod jag där på Ica för att köpa mina första kondomer. Ralf syntes inte till. Jag vet inte ens om han skulle känna igen mig. Men väl framme vid kassan så såg jag honom sitta där. Han tittade upp på mig. Jag nickade, la upp ett paket tuggummi på bandet och smet sen ut med en hälsning hem till morfar. Det fick bli Konsums blåvita istället.

Många år senare såg jag dokumentären ”Sheriffen i Ryd” där Ralf kör runt i sin bil och jagar busar med järnrör. Det lilla samhället hade tagit saken i egna händer. Återigen fick jag se honom sitta där halvnaken vid köksbordet med sina vita åsikter blottade, lika klart som den vita buken. I bakgrunden sjöng hans fru ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt.” Oron hade bara växt sig starkare i dem, och i byn.

Nittiotalets oro är nu tillbaka och sprider sig allt snabbare. Och med den letar sig fientligheten allt längre ut i ljuset. Normaliseringen verkar ge oss ett samhälle som anser sig ha rätt att ta saker i egna händer, och vi ser på när skolbarn attackeras och flyktingförläggningar bränns ner. Vi ser på när röken stiger upp och färgar vår blåvita himmel brun.

Om vi nu inte – med mer omtanke och öppenhet – lyckas stoppa denna växande våg av hat och hot, så finns det snart ingen oskuld kvar i det här landet. Bara skuld.

.

”Snart sju år”

När vi fick reda på att du skulle komma så var det som en mur rasade runtom mig. Jag hade det kämpigt på jobbet just då, med för mycket ansvar och för lite tid.

När det inte längre räckte att jobba till ett eller två på nätterna, så började jag ställa klockan allt tidigare för att komma upp och börja några timmar innan alla andra.

Det funkade en kort tid men snart satt jag där, klockan fem på morgonen, under elementet i vardagsrummet och vaggade min ångest. Jag gav allt jag hade på jobbet, så när jag fick reda på att du skulle komma så förstod jag att mitt korthus snart skulle rasa.

Den våren gick jag i terapi. Jag minns bara fragment av de där samtalen men att jag var besatt av att göra fler saker snabbare, att jag inte kunde känna nån värme från vårsolen och att jag var rädd för hur det skulle gå med dig. Hur jag skulle räcka till.

Samtalen hjälpte nog en del, för på nåt vis kom jag igenom den där våren och sommaren.

Och så här i slutet av oktober kom du. Du var det vackraste jag nånsin sett och efter vår första vecka tillsammans så visste jag att allt nu behövde bli annorlunda. Sen dess har jobbet fått ge vika alltmer. Nätterna under elementet är borta. Men kvar är den där känslan av att inte räcka till.

När jag nu i somras frågade om du tycker att jag reser för mycket så svarade du ”Pappa du är ju nästan aldrig hemma”. Jag protesterade och sa att jag ju knappt är borta mer än nån natt i veckan. Men du sa att att du aldrig visste när jag skulle åka, att jag plötsligt bara försvann, och att du inte kunde lita på att jag fanns där.

Snart fyller du sju år och tänker jag på allt du redan blivit. Din starka vilja, dina bestämda åsikter och din känsla för rätt och fel. Egenskaper jag beundrar, som du inte har fått av mig. Jag har sällan haft en åsikt stark nog att kämpa för. I dig verkar kampen ha funnits där från början.

Så vad kommer du få med dig av mig? Vad kommer jag nånsin kunna lära dig? De frågorna ställde jag redan på ditt dop och de gäller fortfarande. Det blir väl upp till dig att svara på så småningom.

Det jag kan svara på är vad jag har fått av dig. Förutom gråt och skratt så har jag har fått en daglig lektion i vad det är att vara sann mot sig själv. Att stå upp för sin sak även när det blåser motvind, att alltid vara ärlig trots att det kan svida och att aldrig ge upp på nåt eller nån man bryr sig om.

Så jag tror aldrig att du kommer sitta där som jag och vagga under ett element för att nåt jobb eller någon annans vilja äter upp dig inifrån. Men om du nån gång skulle hamna där, så kommer jag vara där för dig. Jag kommer hjälpa dig att känna vårsolens strålar värma.

Det kan du lita på.

”Ett helt nytt liv”

Du älskar den här stunden. Ni sitter i soffan, middagen är bortdukad och du har öppnat en andra flaska av det där röda vinet som ni båda tycker så mycket om.

Han springer fram och tillbaka till stereon och byter skivor. Han drar historier från konserter han sett och biografier han läst. Du kan dem allihop sen tidigare, men njuter ändå av att höra honom berätta. Du känner hur vinet letar sig fram innanför skinnet och långsamt rinner ut i varenda vrå av din varma kropp.

Han talar mer intensivt nu och gestikulerar stort med ett cd-fodral i handen. Han rycker ut konvolutet och läser upp några textrader som känns extra viktiga. Han är röd om kinderna, blodet pulserar vid tinningen och luggen försöker förgäves bära upp de pärlor av svett som nu rinner nerför pannan.

Du ser era tio år tillsammans framför dig. Hur han har överöst dig med kärlek från första dagen. Och hur ni har kunnat skratta ihop, även när livet varit svårt.

Det blev aldrig några barn och du vet att han tror att det var hans val, att det var han som stod emot. Men sanningen var inte så enkel. För hur mycket du än önskade dig barn och egen familj, så visste du att det inte fick ske såhär. Inte med honom.

Han rör inte vinglaset längre utan ägnar sig helt åt whiskyn som han har ställt fram på bordet. Det är inte långt kvar nu. Du känner igen mönstret.

Inom en timme skulle den här fina stunden vara över. Hans ögon skulle försvinna bakom hängiga ögonlock. Den fina käken skulle tappa sitt fäste och skjutas fram i ett svagt underbett. Snart skulle han mest likna Rocky när han står mörbultad i ringen och ropar på sin Adrian.

Och ropa kommer han att göra. ”Älskling! Pyjamas!”. Och du kommer att ta hand om honom. Byta kläder på hans lealösa kropp och bädda ner honom i er säng.

Du vet att du har stannat alldeles för länge i det här. Du borde ha lämnat honom för länge sedan.

Sommarens semester hade liknat så många andra. Två veckor i Thailand och sedan några otydliga veckor hemma i lägenheten. På din 40-årsdag bjöd ni faktiskt hem några på middag, men innan de ens hunnit komma innanför dörren så hade han somnat utslagen på soffan. Morgonen efter hade han vaknat tidigt, tagit några återställare och ringt runt till kompisar för att få igång en ny fest. Du låg i sovrummet och hörde honom ropa i telefonen. Det var då du bestämde dig. Det här var den sista sommaren.

Nu är hösten över er och de levande ljusen brinner lugnt på bordet. Du vet att detta är sista gången. Aldrig mer ska ni sitta såhär tillsammans. Aldrig mer ska du höra hans historier. Aldrig mer ska du se hans ögon lysa av lycka.

För imorgon är du borta. Diskret har du packat ner det viktigaste och ordnat med det praktiska. Du tänker bo hos din syster i Köpenhamn tills inseminationsbehandlingen är klar. Det finns inga äktenskapsband att klippa, inga släktingar och vänner att ta farväl av, inga kontrakt att bryta. Du ska bara lämna allt det här bakom dig och gå vidare. Du känner en pirrande frihetskänsla i bröstet.

Samtidigt vet du att det här kommer krossa honom. Du är hans livlina. Han kan hålla uppe illusionen om ett normalt liv tack vare dig, han kan sköta vardagen med jobbet på fabriken, städningen hemma och träningen. Resten är ett svart hål. Du har försökt att förändra det här på så många sätt, men inget har fungerat.

Nu hör du honom ropa inifrån sovrummet. Du går dit och hjälper honom i säng. Han ser nöjd ut där han ligger hopkrupen som en lite pojke, så stilla och trygg. Du släcker i taket och lämnar rummet.

Ute i vardagsrummet håller ljusen på att brinna ut. De flämtar häftigt efter luft när du sätter dig i soffan igen.

Du kan inte förstå varför dina vänner inte har försökt övertala dig att göra detta tidigare. Du föreställer dig ditt nya liv i Köpenhamn. Din syster har visserligen inte svarat på dina mail, men du är säker på att hon tar emot dig när du väl står där utanför dörren. Och ett jobb kommer du säkert kunna hitta, restaurangbranschen kan inte vara lika svår därnere som den är här.

Du känner med handen över magen. Du kan svära på att nåt rör sig därinne. Nu är du helt säker på att första behandlingen har lyckats.

Leende skruvar du av korken på en ny vinflaska. Med ena handen fäst vid magen fyller du återigen upp ditt glas. Du vet att det är fel av dig att dricka, men du intalar dig att idag är den sista dagen. Imorgon börjar ett helt nytt liv.

Bordljusen gör ett sista försök att hämta andan, innan de slocknar och lämnar dig ensam kvar i det mörka rummet.

”Min första tjej”

Jag fick min första flickvän i mellanstadiet. Det var på sommarlovet, mellan fyran och femman. Hon var ett år äldre och hade nog haft några killar innan. Hon visste hur det gick till och hon skulle visa mig.

Hon bodde bara nån minut från vårt sommarställe så jag var där nästan varje dag den sommaren. Oftast lekte hon och hennes kompisar med Barbie och Ken-dockor. Det gjorde mig inget, det fanns nåt spännande i det där och jag var rätt nöjd med att bara få vara med.

Men ibland, när vi var ensamma, så kysstes vi. Det var ett sånt rus, att sitta där på madrassen i hennes rum på övervåningen och pussas med dörren stängd. I hångelpauserna bläddrade vi i Ikea-katalogen och planerade vårt framtida hem. Jag minns mest svarta skinnmöbler och jag tror inte jag fick bestämma så värst mycket egentligen. Hon visste vad hon ville ha och jag visste ingenting.

Det var en fin sommar och pappa verkade överförtjust. Han fixade utflykter och middagar med hennes föräldrar. Kanske tyckte han bara att det var roligt att jag hade träffat nån, kanske hade han oroat sig, vad vet jag. Men sådär fortsatte det även med senare flickvänner. Pappas ägg och bacon-frukost var det fler som skulle få uppleva.

En dag, mot slutet av sommaren, följde hon med oss till stan. Vi gick på Liseberg, jag, pappa, hon och min bästa kompis. Det kändes som ett misstag från början. Jag var en fegis som helst körde radiobilar och spelade på chokladhjulen. Hon och min kompis däremot, de var totalt orädda och skulle åka allt. Jag såg hur de for iväg i riktning mot Lisebergsbanan och jag blev stående där i vimlet, ensam och övergiven. Eller inte helt ensam. Pappa var ju där också. Han försökte heja på mig, peppa mig att våga åka med. Men jag kunde inte. Jag fick sitta på en bänk vid farfarsbilarna och vänta medan de två for runt.

En vecka senare, söndagen innan skolan skulle börja, ringde hennes bästa kompis till mig och gjorde slut. Hon förklarade att det var en ny termin på gång och vi bodde ju så långt ifrån varann. Sen frågade hon efter min bästa kompis nummer.

Jag la på luren, gick in på mitt rum och låste dörren. Jag satte på Michael Boltons ”How am I supposed to live without you” på repeat och spelade pingis mot väggen.

Jag slog nog ut all min sorg på den där pingisbollen. För när pappa ropade att maten var klar, så knäppte jag av musiken, plockade undan pingisgrejerna, låste upp dörren och sprang ut i köket. Höstterminen kunde börja.

”Om du läser det här”

Du var här i mitt rum i natt. Du satt på huk i hörnet, som slukad av mörkret. Men dina jagade ögon lyste.

Jag blev nog rädd först. Jag ville be dig försvinna för att kunna få slut på mardrömmen.

Men jag vet att det är för sent för allt det där. Om det finns en väg tillbaka så är den nog inte för dig. Det är åtta år sedan du sa upp dig från allt, men du slutade tro på ett vanligt liv långt dessförinnan.

Du har sagt att du visste redan efter den första droppen. Det var som ett gapande hål som fylldes. Som en sköld mot allt det där du inte ville släppa in.

Jag borde ha sett det tidigare. Jag borde ha varit där för dig. Vi växte upp så nära varandra. Ändå var du så långt borta.

Efter den där dagen för åtta år sedan har det varit som att ett vitt skynke långsamt fallit från en tavla. Motivet därunder är ett stormigt hav utan land i sikte. Och i de mörka vågorna syns du med ryggen vänd mot oss. På väg bort.

Vi har jagat dig sen dess. Från lägenhet till lägenhet. Från avdelning till avdelning. Från kaos till kaos. Vi har förlorat dig, fångat dig, och förlorat dig igen.

Nu satt du här på huk. Dina knogar vitnar när du kramar tygpåsen som rymmer ditt liv.

När jag vaknar är det det ljust i rummet och du är borta. Du skyr ljuset och lever ditt liv i skuggorna bakom tjocka gardiner.

Jag kan inte följa med dig på din resa genom mörkret. Jag väljer ljuset.

Jag hoppas att dagen kommer då du kan göra detsamma.

”Ett liv tillsammans”

Det ringer på dörrklockan. Helvete, tänker du, vem är det som ringer på så här dags på julafton. Du kisar ut genom gardinen, det är en sån där lagom vinter. Lagom varm för att betyda regn istället för snö, lagom kall för att betyda döden för dina rosor. Du öppnar dörren. Den går upp lika lätt nu som för tre veckor sedan.

”God jul!”, de två grannbarnen håller fram ett sorgligt litet paket med hemkokt knäck. De är söta i sina tomteluvor och finklänningar. Bakom dem står en obekväm pappa. Han vet såklart. Alla i kvarteret vet.

”God jul” sa han, ”har du några planer för helgen?”. Det hade du ju inte, men det ville du inte prata med honom om.

”Jadå, tack för att ni kom förbi. Vänta så ska jag se om jag har nåt till er”. Du går ut i köket och hittar en påse bilar. Patetiskt. Men det är det enda som duger som julgodis. Skit samma. ”God jul på er!” säger du med ett leende under skäggstubben. Och slår igen dörren, kanske lite för snabbt? Nåväl, tänker du, det där gick väl ändå ganska bra.

Du drar dig tillbaka in i skuggorna. Du har levt såhär i veckor nu. I mörkret. Du hade inte räknat med att hon bara skulle lämna allt såhär efter 40 år tillsammans. Men nu sitter du här, ensam med din kabel-tv och dina flaskor.

Precis så som det inte skulle bli. Det var ju bara ett halvår sedan du gick i pension. Det var ju nu allt skulle börja för er. Det var ju nu du skulle bli närvarande på riktigt.

Men det satte hon stopp för. Hon hittade en ny man 30 mil härifrån; bara två mil från barnen. De hade träffats där nere såklart. De hade säkert inte ens dolt det för barnen. Alla tyckte väl att mamma var värd nåt bättre. Ja, så var det nog. Du kunde se dem allihop framför dig, runt julbordet, med glasen höjda, skåla in det nya goda livet tillsammans.

De kunde gott ha varandra. Hon hade varit svår att leva med ändå. Du önskar nu att du varit mer öppen i de där samtalen, som hon tvingade med dig på i våras. Du skulle ha släppt ut allt, istället för att bara svara ”allt är väl bra” på terapeutens frågor. Kanske hade saker blivit annorlunda då.

”Gör hon dig lycklig?” hade terapeuten frågat.

Du ville läxa upp henne om lycka. Du ville svara att det var just det hon inte gjorde. För vad är lycka egentligen. Det är en fest där man dricker för mycket. Det är att ligga i solen nån timme för länge. Det är korta stråk av glädje som följs av baksmällor och smärta.

Du hade haft din del av den sortens lycka. Med henne var det annorlunda. Hon var måttfull och eftertänksam. Hon var ett nej bland alla dina ja. Och det var du tacksam för.

Och terapeuten frågade vad det var med din fru som du tyckte mest om.

Du kunde ha svarat att du tyckte om tuggmotståndet. Att hon hade ett driv att få saker dit hon ville. Hon formade sitt liv, hon lät det inte formas. När hon inte var nöjd så märktes det. Du fick tillrättavisningar dagligen på saker, som inte var bra nog. Hon avskydde ditt loja sätt att ta dig an viktiga händelser, som resor och middagar. Och hon hade svårt att förstå hur du kunde vila i ovisshet. Du beundrade hennes starka vilja.

Själv var du en formbar massa. En kärnlös figur som bara hängde på. Det var ju det som gjorde att ni fungerade ihop. Så var det på jobbet också. Din förmåga att anpassa dig, att snabbt kunna lösa komplicerade situationer, hade tagit dig så långt i karriären. Och det hade tagit dig så långt i äktenskapet.

Men inte längre.