”Det där andra”

I åttan började det en ny tjej i klassen. Hon hade egentligen flyttat till en finare del av stan, så jag vet inte varför hon hamnade på just vår skola. Hon bar sitt ljusa hår i knut och klädde sig i blå skjortor och scarf. Hon tydde sig snabbt till de tuffare tjejerna, de som stod ute vid cykelställen och rökte på rasterna, när jag och mina kompisar spelade fotboll med nåt suddgummi inne i korridoren.

Jag fattade inte riktigt hur jag plötsligt kom upp på deras radar. Jag var verkligen inte en av klassens coolare killar. Men plötsligt var jag bara med.

Det blev en balansgång. På rasterna var jag en i gänget som spelade på hästar och snackade hockeyresultat. Men på helgerna blev jag nu medbjuden på festerna.

I festens centrum stod alltid alkoholen. Det var mest folköl som fanns att tillgå, så vi hängde utanför de små avsides matbutikerna och turades om att försöka köpa ut. När nån väl lyckades så var festen igång.

Men jag kunde inte förmå mig att dricka nånting. Jag var nog rädd för att jag skulle bli smällfull och fullblodsalkis redan på första ölen. ”Nej tack, jag gillar inte öl”, det var mitt standardsvar och de andra verkade ok med det.

Den här kvällen var det nåt som kändes annorlunda. Regnet öste ner på vägen från affären. Det var ett sånt där iskallt höstregn, som blötte oss rakt igenom.

”Jag tror du smälter” försökte jag skoja med en tjej vars tjocka mascara nu rann hejdlöst från ögonen ner mot de, tyckte jag, väldigt vackra läpparna. Hon stirrade på mig, med en blick som var ett öppet sår, innan hon vände sig om och försvann.

Man kunde sedan ana spänningen i luften där uppe på vinden i den nya tjejens villa. Par började formeras och jag såg i en spegel hur några klädde av sig sina våta kläder och försvann in i ett avsides rum.

Jag och värdinnan blev ensamma kvar på nåt vis och jag kände hur förväntningarna steg däruppe på loftet. När hon närmade sig pumpade adrenalinet i mig. Hon blev en bur som sökte fågel. Jag blev en fånge som sökte vägar ut.

Jag flydde ut i regnet och sprang hela vägen ner till femmans spårvagn. Det var kanske den sista gången jag blev bjuden på de där festerna. Och det gjorde mig inte så mycket egentligen.

Jag var femton år. Jag gillade fotboll, hockey och trav. Jag var inte redo för allt det där andra.

”Bakom en grå fasad”

Jag står på gården mellan sandlådan och piskställningen, mellan husen vi kallade bananen och hästskon. Jag ser på huset där allt började. De lila balkongerna är utbytta. De tunga bruna portdörrarna likaså. Men kvar är den där betonggrå fasaden. Och bakom den ryms liv och drömmar i konserverade minnen.

På första våningen i port elva bodde vi hela åttiotalet. Vårt köksfönster var bara nån meter över asfalten. När pappa diskade kunde nån av gatans män gå förbi och ropa ”Förrädare, dra ner persiennen!”.

Mina första minnen döljer sig bakom de där persiennerna. Det är tidig januarimorgon på min treårsdag. Jag har fått ett krocketspel som jag sätter upp i mammas och pappas säng. ”Det ska du ha på landet när vi kan köpa det” säger mamma. Jag rusar ut i trapphuset och ropar ”jag skall bara slänga min napp mamma” innan jag kastar den i sopnedkastet. I sängen ligger pappa bland krocketklubbor och pinnar. Han äter nötmassa med sked, direkt ur burken. 

I trappuppgången bredvid bor min dagmamma med sin familj. Jag minns hur pappan kom hem efter jobbet och satte sig ljudlöst i en fåtölj med hörlurar, folköl och kvällstidning. Det var väl hans fristad i dagbarnskaoset. Hon kallade honom för darling och pratade om New York och platser långt borta. Min farfar vigde dem i den där lägenheten. Efteråt stod de på balkongen och tog emot hyllningar och risgryn från gårdens alla dagmammor.

Under dem på nedre botten, innanför soprummet, bodde en medelålders man för sig själv. Han gick runt i området iklädd vit linnekostym, bred hatt och promenadkäpp. När vi sparkade boll mot soprumsdörren kom han utrusande och läxade upp oss kring hur soprummet fungerade som förstärkare mot hans lägenhet. ”Det dånar så förfärligt inne hos mig” berättade han teatraliskt. För att vi skulle förstå tryckte han mitt öra mot en soptunna. Sen drämde han sin klackring mot stålet så att det sjöng i huvudet i timmar. Varför han var så ensam var inget jag tänkte så mycket på då. 

Två våningar ovanför oss bodde en lite äldre tjej med sin mamma och bror. De knackade på en dag och ville komma in i vårt badrum. I ventilen ovanför badkaret plockade de ut ett paket. Där i låg alla mammans besparingar, som hon tagit ut innan bankstrejken och gömt hemma. Paketet hade sen fallit två våningar ner till oss. När de gått såg jag i kikhålet hur de grät i varandras armar utanför dörren. 

Lite längre ner i backen bodde flickan som jag var kär i. Hennes mamma var kanske rastlös för de flyttade runt en hel del. Flickan var en sol som plötsligt dök upp i klassen och hennes strålar värmde mig. Men i hennes skugga växte också mitt mörker. Jag spelade pappas cd på högsta volym för att hon skulle höra genom balkongen. Jag skickade kärleksbrev utan avsändare. Jag ringde på hennes dörr men flydde innan hon hann öppna. Jag levde länge med en obesvarad kärlek. Inte ens när hon ställde mig mot väggen, med mina brev i handen, kunde jag förmå mig att ta steget. Jag förnekade vad mitt hjärta ville. Det var så enkelt att göra. Och samtidigt så jävla svårt.

Huset må ha en fasad som är grå, men där bakom brinner livet i starka färger. Jag tror att en del av mig sitter kvar bakom den där grå fasaden. Fångad i minnen från en tid som bara ett öppet hjärta kan förstå.

”Martin från Arlöv”


En sommar under Chalmerstiden hade jag jobb på Manpower. Jag blev uthyrd till en profilfabrik på Hisingen.

Jag skulle grada kofångare. Med kniv skar man bort överblivet gummiskägg efter pressningen. Jag hamnade på en station bredvid Ali.

Ali var den snabbaste gradaren i hela fabriken. Det såg ut som att han trollade med kniven. Jag gav mig fan på att bli lika snabb som han.

Ali bara skrattade åt mig och mina ambitioner. Han skrattade åt det mesta. Han och hans familj hade flytt från Somalia och han verkade väldigt stolt över sitt jobb här. Han kunde, med en del övertidspass, skapa en dräglig tillvaro för sin familj.

På vår avdelning styrde en auktoritär Lennart Jähkel-typ. Efter lunchrasten, som var exakt trettiotvå minuter lång, skulle alla vara på sin station innan rastklockan ljöd. Reprimander och utskällning väntade den som inte var där. Han höll gruppen i ett järngrepp.

På rasterna satt jag med Ali. Han berättade historier om Somalia, om flykten till Sverige och om en sju år lång kamp för att hitta ett fast jobb.

När han ville veta mer om min historia så kändes mina berättelser, om innerstadsflyttar från södra till norra Guldheden, ner till Södra Vägen och upp till Johanneberg, ganska bleka i jämförelse.

Jag försökte föra in samtalet på annat. Som att den där tyrannen till arbetsledare behandlade oss mer som maskiner än människor.

Som Chalmerist hade jag räknat på att hans lunchregel gjorde att alla förlorade minst fem minuter rast per dag och många timmar totalt per år. Det var inte ok. Jag tyckte vi skulle stå upp. Säga ifrån.

Ali var tveksam i början men jag tog upp det flera gånger och mot slutet av sommaren var han rätt uppeldad kring det där. Vi pratade runt med de andra. Vi planerade att ta upp det efter lunchen nästa dag. Sitta kvar i lunchrummet tills klockan ringde. Ali skulle leda protesten.

Dagen efter ringde de från Manpower på morgonen. Mitt jobb på fabriken var slut. Jag behövdes inte där längre hette det, så jag fick gå arbetslös de sista dagarna av lovet. Jag gick miste om några procent av min sommarlön.

Jag undrar vad som hände med den där protesten egentligen. Hur gick det för Ali? Tänk om han fick sparken på grund av mig och mitt rödvinsdoftande Hanna från Arlöv-komplex.

Vi kanske hade rätt att kämpa emot, men man får välja sina slag. Uppsidan var för liten. Jag riskerade inget. Ali riskerade allt.

Flyktingsituationen i Europa är däremot en kamp på liv och död. Flyktingarna riskerar allt när de tar sig hit. Vi riskerar, om nåt alls, nån procent av vårt välstånd när vi tar emot dem. Och uppsidan är oändligt stor.

Det borde vara en rätt enkel ekvation. Även för icke-Chalmerister.

”Bilden av oss”

Jag hämtar min yngsta dotter på förskolan idag. Hon verkar trivas bra här. Hon verkar trygg.

Jag började hos dagmamma när jag var ett år. Jag var öronbarn så det blev många feberdagar och nätter. Mamma och pappa behövde ju trots allt jobba så när nattens febernedsättande höll i sig, fick jag gå iväg till dagmamman. När medicinen sen släppte runt lunch kom febern tillbaka. Då ringdes mamma dit för att hämta.

Det där satte nog spår, för mamma berättar hur jag kom hem med en pappersremsa tryckt mot pannan. När hon frågade varför sa jag att så fick jag alltid göra hos dagmamman. Det visade sig vara ett termometerpapper som gav rött utslag vid feber.

Jag fick byta dagmamma efter det där, och kom till tant Rut. Hos henne blev jag snabbt friskare. Jag antar att hon helt enkelt fick mig att känna mig välkommen och hemma.

Men jag tror också det var tack vare de två kompisarna jag fick. Hanna och Eva, jag kallar dem så, hade varit hos tant Rut ett tag så de tog sig genast an mig. När Arne, tant Ruts man, gömde chokladpengar åt oss så kunde vi spendera timmar på skattjakt. Jag kände mig aldrig otrygg tillsammans med dem.

Jag har ett foto där vi tre sitter i soffan, jag i mitten med Hanna och Eva på var sin sida. Jag ser lycklig ut.

Hanna och jag var lika gamla så vi följdes åt de första åren i skolan. Tills hon en dag fick reda på att hon skulle flytta. Hennes föräldrar skulle skiljas så så var det bara med det.

Vi brevväxlade flera år efter det, en bra bit in på mellanstadiet. Jag minns att vi skrev på en bok tillsammans. Ett kapitel per brev.

Jag har läst den efteråt och det är tydligt hur hon ville skriva nåt romantiskt och jag nåt riktigt läskigt. Jag trodde hon tröttnade till slut för breven slutade komma. Jag saknade dem.

I ett av de sista breven fick jag ett skolfoto på henne. Jag tyckte att hon var så söt och i smyg låtsades jag att hon var min flickvän. Jag hade fotot i plånboken som bevis.

Snart därefter kom beskedet att Hanna hade dött. Hon fick hjärnhinneinflammation och insjuknade väldigt snabbt.

Det var en vacker begravning. Vi var några stycken från klassen som åkte dit. Jag minns hur hennes musiklärare sjöng Bridge over Troubled Water och hur hennes pappa grät. Jag hade aldrig sett någon vuxen gråta så förut.

Eva och jag tappade kontakten efter att vi lämnade tant Rut. Men vi bodde ganska nära varann så vi sprang ihop ibland på gården. Jag minns henne fara förbi med sitt bruna krulliga hår, sin fräkniga näsa och sina glada ögon under de runda glasögonen.

Sent i högstadiet fick jag veta att hon inte mådde bra. Jag gick i scouterna med hennes bror som berättade att Eva hade problem. Det var ganska vanligt med ätstörningar redan då, så jag tänkte inte så mycket mer på det.

Men när jag träffade henne ett tag därefter så var det som att se ett spöke. Hennes tjocka hår var nu tunt och stripigt. Glasögonen hängde knappt uppe på den spetsiga näsan. Hon såg väldigt trött ut.

Kort därefter berättade brodern att Eva var borta.

Jag tänker ofta på den där bilden av oss tre i soffan.

Mindre bra dagar tänker jag att det snart är min tur. Det får mig att hålla nere förväntningarna på framtiden. Att leva mer i nuet.

För mycket i nuet skulle nog många säga. Jag har ofta svårt att alls tänka framåt. Men egentligen känner jag att det inte riktigt behövs. Det finns ett helt liv bakom mig att tänka på, och ett nu att leva i. Det är mer än nog för mig.

Men de allra flesta är bra dagar, då jag tänker att det finns en mening med att jag blev den av oss som är kvar.

Idag, när jag ser min dotter krama sina förskolebästisar och vinka hejdå, är en bra dag.

”Första läxan”

Min äldsta dotter har fått hem sin allra första läsläxa i första klass.

”Jag fick en lite svårare bok för fröken tyckte den om hästar var för lätt”, säger hon och ser glad ut.

Jag blir också glad. Det verkar som att skolan förändrats sen åttiotalet då alla skulle klara av samma uppgifter, trots stor skillnad i elevernas utgångslägen.

Hon läser högt om pojken som fiskar gädda med sin familj. Det börjar bra de första sidorna. Sedan stöter hon på svårigheter.

– Det är bra att öva, ropar pappa från bryggan.

”Varför övar han på att ropa pappa från bryggan”, undrar hon.
”Nja det är pappan som står på bryggan och ropar”, förklarar jag. ”Det är ett kommatecken där som delar upp meningen i två delar, så du ska pausa efter kommat”.

Hon verkar förvirrad men fortsätter.

Pappa vinkar till dem. 

”Vad betyder dem?” frågar hon.
”Eh jo det är egentligen samma sak som dom”, försöker jag. ”Fast dom är mer talspråk och dem är rätt i skrift. Man kan skriva de eller dem lite beroende på situationen…”

Det blir tyst. Sen kommer tårarna.
”JAG KLARAR INTE DETTA!”, tjuter hon. ”Jag vill ha den där boken om hästen istället. Inte den här om den dumma gäddan!”

Jag försöker trösta henne med att de allra flesta av pappas vuxna kompisar inte förstår skillnaden på de och dem. Och att jag själv är rätt osäker på reglerna kring kommatering.

Det hjälper inte alls. Hon är otröstlig, så vi får avbryta läxläsningen. Under de två oroliga timmarna det sen tog för henne att somna kände jag en brinnande längtan tillbaka till konformismens åttiotal, när ingen fick avvika från mängden. Då hade detta aldrig hänt.

Så det här var alltså första läsläxan. Vad kommer hon hem med imorgon? Rabbla alla possessiva pronomen? Lär dig hitta agenten i passiva satser?

Kommer JAG klara detta?

Det här med läxläsning börjar ju bra. Bara tolv år kvar nu.

”På gränsen”

Nu flyger jag igen. Jag far genom luften som ett herrelöst spjut. Jobb har kastat mig i rymden ut.

Till höger sitter en man i prydlig kostym, djupt försjunken i en Bamsetidning. Till vänster vilar ett vitt moln. Det ser ut att ha stannat på en osynlig gräns mellan jord och himmel.

Kanske väntar det bara på att planlöst föras vidare av nästa vind. Eller så försöker det stå emot den där vinden, för att själv få bestämma nästa rörelse.

Det är väl där nånstans jag är. På gränsen.

I jakt på spännande uppdrag har jag ofta låtit slumpen styra vilka uppdrag jag tagit. Kicken av att övervinna mina egna begränsningar har varit stark. Som ett moln har jag låtit vinden föra mig jorden runt.

Är det dags att stanna upp nu och, som molnet till vänster, stå emot den där vinden?

Eller ska jag, som affärsmannen till höger, ta med en Bamsetidning på nästa resa?

Så jag slipper sitta här och grubbla.


”Söndagsångest”

Har hört att söndagsångest kommer av obalans på kontot. Att man under helgen tagit ut för mycket i livets bankomat och att det råder underskott. Kroppen fattar att nu är det payback time.

Jag vet inte. Min söndagsångest är nog ett arv från min farfars mamma. Hon var en konstnärssjäl och excentriker som samlade på papper, hon hade GP-tidningar från golv till tak i sin lilla lägenhet. Det sägs att om någon ville låna lördagens tidning svarade hon ”från vilket år?”.

Farfars far och hon fick gå isär. De slogs med svärd på slutet hävdar farfar. Han var så långt ifrån konstnär man kan vara. När han på äldre dar blev inlagd på sjukhus, skrev han genast ut sig, tog spårvagnen ner till kontoret, avslutade alla firmans affärer, åkte hem och dog på soffan. Det var i januari 1979. Samma månad som jag föddes. Han fick erbjudande om att få träffa sitt enda barnbarnsbarn. Han avböjde.

Farfars mamma jobbade inte en enda dag i sitt liv. Ändå led hon av den svåraste söndagsångest man kan tänka sig. Hon hade visst nåt piller som hjälpte, det hade hon för det mesta, men det tog ändå fram till mitten av veckan innan allt var tillbaka på banan igen.

Det finns bra söndagar också. Idag har vi haft en sån med strandhäng under tallarna i Särö och färgval bland fyra nyanser av vitt till de nya rummen.

Men på eftermiddagen kommer den smygande och såhär på kvällen vet jag att det bara är en sak som verkligen hjälper.

Att sätta sig ner, öppna datorn och börja göra några nya insättningar i livets bankomat.

 

”Vit månad”

Nu smids planerna för hösten. Som vanligt ska det bli en hälsosatsning utan dess like.

September får bli min vita månad. Den passar ju som sådan. Efter ljus och gemenskap. Innan mörker och isolering.

Det är ju inga konstigheter egentligen. Vi behöver ingen fånig tv-serie för att låtsas umgås. Vi kan ha härliga middagar utan vin. Och vi kan väl till och med ta bilen till nån fest och ha kul ändå.

Jag minns första gången jag körde till en fest. Jag var tjugofyra och hade tagit körkort samma dag.

Det var trädgårdsfest och fullt med folk. Jag var så glad för mitt körkort att det sjöng i kroppen.

Timmarna gick och alla blev allt gladare. Alla förutom jag. Min sång hade tystnat där jag satt i en vit plaststol och kämpade med nån ljummen Trocadero. Runtom mig irrade dårarna och jag slog ner med blicken för att inte locka till mig nån överförfriskad pratkvarn.

När dansen kom igång runt tolv fick jag nog och tog en sväng med bilen. Jag körde runt planlöst och övade på skyltar. Tillslut kände jag att nu jäklar har jag varit borta länge. Nu är de andra redo att åka hem.

När jag kom tillbaka var väl klockan halv ett och det visade sig att INGEN var det minsta sugen på att åka hem. Det var totalt kaos i vardagsrummet och alla dansade hit och dit. Jag försökte hänga med och tog några stela danssteg sådär sida till sida.

Sen gick jag ut och somnade i bilen. De andra väckte mig vid tre när de ville hem.

Jag fattar inte varför jag ska tänka på det nu. Det känns faktiskt bra med en hälsosam september.

Helvit är ju att ta i. Men några vita dagar här och där. Det är inga konstigheter.

”Sprickan i allt”

Snart river de taket.

Redan nu kan vi se hur mycket takkupan kommer göra för ljuset i det här rummet. Det finns ett mörker här uppe som jag aldrig mått bra av. För att undvika det håller jag mig helst på nedervåningen.

Det har nog alltid funnits här hos mig det där mörkret. Kanske har jag i mitt liv, som en greve på nåt nedärvt slott, isolerat mig på ett våningsplan medan övriga förblivit outforskade och mörklagda.

Men nu bygger jag den här platsen. Den här… bloggen. Och med den kommer kanske ljuset. Det går inte så snabbt men nu har jag nyckeln till vindsluckan. Och där inne skiner solen.

Och ju ärligare det blir. Desto större blir glipan. Desto mer ljus tar sig in.

Vi får se om jag vågar riva hela taket.

”En kärlekshistoria”

Min mormor träffade morfar när han låg i lumpen i Skövde just efter andra världskriget. Mormor var från Tånga, en gård nära Värnamo i Småland, och morfar från Ryd ner mot gränsen till Blekinge. När de gifte sig fick mormor flytta ner till morfar i Ryd. Hon arbetade där som undersköterska på ålderdomshemmet.

Hon tog ofta nattskiften och slet hårt med att få ihop det med familjen och arbetet. ”Man ska aldrig bli ekonomiskt beroende av en karl” brukade hon säga till min mamma. Och det blev hon nog aldrig heller.

Morfar var charkuterist men extraknäckte som slaktare på gårdarna runtomkring. Senare öppnade han fiskaffär och åkte på marknader med ål och sin egeninlagda sill. Den säljer min kusin på marknader än idag.

De var nog rätt glada i varann mormor och morfar. För de fick tre döttrar. Natten när den tredje dottern skulle födas vann Ingemar Johansson över Floyd Patterson och blev världsmästare i tungviktsboxning. Om det hade blivit en pojke skulle han ha döpts till Ingemar. Det blev en Ing-Marie och ingen var lyckligare än morfar.

Livet i Ryd var nog tufft för mormor. Morfar kände alla och var väldigt omtyckt. Men han drack mycket i perioder och mormor trivdes nog aldrig i det lilla samhället. Hon ville kanske se mer av världen egentligen. Men hon härdade ut. Jag tror hon gjorde det för morfars skull.

När jag var liten tog hon ofta med mig till metropolen Tingsryd. Där låg den stora klädaffären Börjes. Vi kunde gå där i timmar och hon provade allt som gick att hänga på en galge. Jag tror hon ville komma bort från Ryd ett tag och jag tackade inte nej. Börjes hade mjukglass med strössel och läsk för fem kronor. Det var perfekt att sitta där i fiket och titta på när mormor lyckligt strosade runt bland kläderna nedanför.

Och mormor älskade att köra bil. En gång tog hon och hennes väninna med mig på en roadtrip till Skara. Två äldre damer och ett barnbarn fria ute på vägarna. Vi bodde på motell och jag fick frukost på sängen och hur mycket godis jag ville. Det var den bästa bilresan jag någonsin gjort. När vi kom hem kramade de mig, smög till mig varsin peng och fick mig att lova att inte berätta för den andra vad jag hade fått. Jag älskar att tänka på den där resan.

När morfar låg för döden satt mormor bredvid honom dag och natt tillsammans med sina döttrar. Morfar var envis och han kämpade länge på sjukhuset. Men hjärtat var svagt och han skulle dö när som helst enligt läkarna.

Jag arbetade i Stockholm och hade planerat att åka ner till morfar på kvällen. Det var nog en fredag och jag minns hur jag på morgonen gick genom Kungsträdgården mot kontoret på Linnégatan när telefonen ringde. Det var pappa som sa att han hade dåliga nyheter.

Jag förstod att det var försent att komma ner och ta farväl av morfar så jag började nog gråta. Då sa pappa ”det kommer vara svårt att förstå det här Martin, men det är inte morfar som har dött. Det är mormor.” Det var som om någon hade slagit in en slägga i hjärtat. Jag kunde inte fatta. Hon var ju frisk. Hon satt och vakade med alla de andra.

De visade sig att hon blivit trött kvällen innan och ville hem till lägenheten för att vila. När hennes väninna kom för att hämta henne några timmar senare så var hon död. Hjärtat hade stannat.

Jag tror att hon bara bestämde sig. Hon ville inte leva i Ryd utan morfar. Hon ville inte leva alls utan honom.

12 timmar senare dog morfar. Jag satt vid sjuksängen och höll honom i handen och hörde mamma viska tätt intill hans öra. Om och om igen. ”Du kan släppa taget nu pappa. Mamma väntar redan på dig.”