”Aska och glöd”

Det är vinter 1989 och du sitter i vår soffa i vardagsrummet. Soffan är ny för dagen och det obehandlade ljusbruna skinnet doftar så starkt att jag känner mig lite snurrig. ”Känner ni doften?” frågar mamma förtjust och smeker lädret med båda händerna, ”det är äkta skinn”. ”Vi har inte sprayat den än, så var försiktiga ”. Du nickar. Jag är fortfarande förvirrad och förvånad att du sitter här. På väg hem från skolan frågade du om jag ville ses, om du kunde komma med hem till mig. Jag sa att det tror jag, men att jag får höra med mamma först. Nu satt vi här på rad, du och jag mitt mellan mina föräldrar, med fredagsunderhållning skvalande från TVn och chipsskålar uppdukade på soffbordet framför oss. Vi har känt varann, bott på samma gata, så länge jag kan minnas. Jag tycker att du blir sötare för var dag som går. Ditt hår är våfflat och de minimala vågorna får håret att stå lite åt alla håll. Du har stora runda örhängen och ett rött halsband i plast som hänger över den blå jeansskjortan. Vi sitter sida vid sida, utan att våra armar vidrör varandra, och stirrar in i TVn under tystnad. De enda ljud vi ger ifrån oss är knastrandet från chips som då och då bryts mellan tänder och mot gom. Plötsligt händer det. Du kryper ihop och plockar med nåt som fallit ner mellan dina knän. Chipssmulorna är svåra att fånga och du kämpar med att få upp dem. Jag följer vad som händer som i slow motion och isen sprider sig i magen. Jag ser hur mamma stirrar stint på den växande fläcken i soffan.

Det är högsommar 1990. Vi sitter på madrassen under stendtaket i ditt rum på andra våningen. Det är bara du och jag. Vi sitter tätt ihop och bläddrar i en Ikeakatalog. Det är inte första gången, vi leker den här leken ofta, vi väljer möbler till vårt gemensamma hem. En gång klippte vi ut våra val för att kunna möblera en ritning vi gjort av vårt drömhus. Den gången blev din mamma arg, så nu får vi nöja oss med att peka och diskutera de olika alternativen. Vi tittar på svarta skinnsoffor, vi verkar gilla samma grejer. Det är en stund fylld av framtid och delade drömmar. Det är nåt nytt för mig, att sitta så här och planera framtiden med någon som jag verkligen tyckter om och som verkar tycka om mig. Det är din lek såklart, jag hakar bara på. Men jag gör det bra. Jag är följsam och det verkar fungera.

Det är tidig vår 1992. Jag står på vår balkong på första våningen i det förortsgrå, lätt böjda hyreshuset som så passande kallas för Bananen. Inne i vardagsrummet går pappas stereo på hög volym. Som en gräshoppa spelar jag så högt jag förmår för att locka till mig din uppmärksamhet. Jag spanar ner för gatan. Det är fyra uppgångar och tre våningar mellan våra balkonger, men jag kan se att din balkongdörr står öppen och jag vet att du är där inne. Så jag väntar. Plötsligt står du där lutad över räcket, med ditt ljusa hår fladdrande framför dig i den lätta vinden. Du vinkar. Mitt hjärta gör ont, som det alltid gör när jag ser dig och när du ser mig. Du ropar nåt, jag får anstränga mig för att höra. ”Vilken låt?” tror jag att du ropar och du visar med pekfingret mot höger öra. Jag tänker snabbt. Stereon bytte just låt och jag vet inte alls vilken låt det som nu spelar. ”Bryan Adams!” skriker jag. ”Everything I do!”. Den har vi dansat tryckare till många gånger, den vet jag säkert att du känner till. ”Bra” nickar du och ler.

Det är sensommar 1997, jag kom just hem från en dagstur till Fredrikshamn med några kompisar, några av deras kompisar, och med dig. Jag har nu gömt ölen i buskarna nedanför vattentornet, bytt om och sitter på spårvagnen ner till Liseberg. Vi ska ses där, vi bestämde det på färjan, och jag är nervös på gränsen till sammanbrott. Det har inte gått en dag som jag inte har tänkt på dig det senaste året. Du är elevrådsordförande, engagerad i allt som är viktigt, åsiktsrik och vältalig. Du syns överallt, jag följer dig med blicken när du passerar mig i matsalen. Jag syns ingenstans, inte en gång har din blick mött min. Kanske var det på färjan som du såg mig för första gången, kanske var det en ren slump att vi hamnade på samma resa. Jag vet inte. Men när jag sitter här på vagnen då är det enda jag kan känna att detta är min enda chans, att de kommande timmarna kommer avgöra hela mitt liv. Jag går igenom varje detalj av vad som hänt under dagen. Jag kunde ana, av rörelser i dina vänners ögon, att det var nåt särskilt på gång. Och du log mycket, skrattade ett skorrande, nästan bullrigt skratt som jag aldrig hört tidigare. Dina ögon var glada och din kropp så varm när vi kramades på terminalen. Jag undrade om du ville ses igen och du sa att du ville. Redan idag. Nu är det bara tre hållplatser kvar tills matchen börjar. Mitt livs hittills viktigaste.

Det är vår 2000. Vi ligger i ett vindskydd vid en sjö. Vi är fyra i skyddet men det är bara dig jag tänker på. På din pojkvän. På oss. Om det ens finns nåt som får kallas så. På det som just hände där borta vid elden. Jag ligger vaken och väntar på att känna en hand som söker efter min i mörkret. Tiden går och går, minuter blir timmar. Det kommer ingen hand. Jag ser bort mot eldstaden. Under askan glimmar glöden än.

 

.